Mot kandidatexamen



Ja, nu stundar dagen då denna unga fröken ska återgå till universitetets syrefattiga lokaler och återigen insyltas i akademikerspråket med permanenta skador som följd. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sett fram emot den här hösten. Jag inleder nämligen senhalvåret genom att närvara på en föreläsning anordnad av RFSL. Tiina Rosenberg, genusvetare, professor och initiativtagare till Feministiskt Initiativ, föreläser nämligen i Malmö 2 sept kl: 19.00.

Detta står dock utanför mitt schema för socionomutbildningens 7:e och sista termin. Detta gör jag för mina egna intressens förvärv och fler föreläsningar blir det. Exempelvis så föreläser Hanna Thome om öppna förskolan för regnbågsfamiljer den 14:e okt. Första parkett! 

Kondom/Slicklapp

Jag är numera medlem i RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande som år 2007 bytte namn till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter). För några veckor sedan erhöll jag mitt medlemskort och häromdagen fick jag ett välkomstbrev på posten från RFSL - Ungdom i Malmö, vars avdelning jag tillhör. Vad de då har gjort är att bifoga en regnbågssmyckad kondom i kuvertet. Tjusigt. Preventivt. Bra.

Men som flata, som har föga användning för en kondom, undrar jag varför en sådan öppensinnad organisation som RFSL inte bifogar en slicklapp. Jodå gott folk, det finns något som kallas slicklapp. En tunn duk av latex eller gummi. Det finns att köpa på apoteket och fyller sin funktion på så vis att man placerar slicklappen över kvinnans könsorgan/anal för att oralsex ska kunna avnjutas med minskad risk för könssjukdomar som klamydia och herpes. Jag tror dock att få kvinnligt samkönade par använder sig av en sådan (inte heterosexuella heller för den delen, en faktor jag påmindes om i efterhand tack vare läsarkommentar nedan). Anledningen till detta kan tänkas vara att de inte ges utrymme i diskussion eller i välkomstkuvert.

RFSL kanske tänker att man lite fiffigt kan klippa till sig en slicklapp av den kondomen de bifogat. Men hur många tänker på det egentligen?


Ta min hand, jag följer dig. Vi ska åt samma håll.

Att hålla en tjej i handen när man själv är tjej innebär att folk ibland tittar lite extra. Den samkönade kombinationen förekommer inte lika ofta längs gågatan som ett tvåkönat. Förståeligt eftersom heterosexuella par utgör en majoritet. Inte mer med det. Människor uppskattar kärlek. Men ibland består de där blickarna av något mer. Homofobi heter det i folkmun.

När jag själv möter två tjejer eller två killar som håller varandra i handen tittar även jag. Jag tittar för att jag känner igen. Jag tittar för att jag blir glad. Kärlek gör mig glad och eftersom jag själv ibland fått utstå de mindre trevliga blickarna på mina promenader så vill jag på något sätt visa min välvilja. Detta tillvägagångssätt kan diskuteras.

Jag startar det hela med en uppskattande blick. Jag slår sedan blicken i marken. För vad i helvete innebär en uppskattande blick? Jag provar mig på en medkännande blick. Medkännande? Nu får jag fan ge mig. Jag viker snabbt undan blicken men ändrar mig fort i rädsla att paret ska tro att jag inte vill titta på dem. Så jag fäster blicken på dem ännu en gång. Varför ler jag? Jag slutar le. Jag vill ju inte att de ska tro att jag tvingar fram ett leende. Varför har min blick helt plötsligt blivit manisk? Paret i fråga passerar mig nu med besvärade blickar och lämnar mitt synfält. Vad hände?


Det är i just det ögonblicket som jag vill vända mig om och ropa efter dem att jag är också. Jag är också! I feel ya sisters (alt. brothas)! We are family!


Fantastiskt absurt.


Do it. Shuffle style.


Ädla delar språkkunskap

Jag är inte mycket av en kock. Detta ville jag informera min amerikanske vän över ett mail, men lyckades istället framföra ett annat faktum.

I´m not very much of a cock.

Nej, mycket av en penis är jag inte. Mina MVG:n i engelska A, B och C bleknade drastiskt på slutbetyget och jag behöver förmodligen inte ens nämna att mailsvaret från andra sidan Atlanten utropade ett frustande skrattanfall.


Kritik av årets Pridetema Hetero

Mikael Antonsson * kritiserar Stockholm Prides tema för i år. Tema hetero. Han menar att temat kunde ha varit lyckat om det resulterat i att större delen av Sveriges befolkning började fundera över heteronormen. Enligt Antonsson har detta inte skett. Han beskriver hur heterosexuella som gett hbt-personer sitt stöd (vare sig tyst eller högljutt) istället blev irriterade då det kände sig påhoppade under invigningstal om hur diskriminerade hbt-personer blir i samhället. Enligt Antonsson kände de sig påhoppade, för något de är. För sin heterosexualitet. "Precis så som heterosexuella gjorde mot HBT-personer för några årtionden sedan, så betedde vi oss mot dem i år [...] Kärleken och glädjen dränktes i hårda ord, häcklande och nästan hatiska tal mot det heteronormativa samhället."

Jag kan förstå vad Antonsson menar. I och med att jag inte var på plats och hörde de beryktade invigningstalen så kan jag inte ta ståndpunkt utifrån vad som faktiskt sades. Men vad jag dock kan hålla med om är att heterosexuella som närvarat på Priden i år kan ha missuppfattat temats syfte.


Till Pridens invigning kom antagligen inte många hbt-fientliga personer. I parken stod vänner, familj och bekanta för att visa sitt stöd till sina bekantskaper som är hbt. Att de uppfattade att dem och deras heterosexuella livsstil attackerades (trots att de visar sitt stöd) har att göra med brist på kunskap om vad heteronormen är för något, en tanke jag delar med Antonsson. Studier och åsikter kring och av heteronormen ämnar inte att kritisera någon. De ifrågasätter normativa antaganden av kön och sexualitet. Det är inte den sexuella läggningen eller livsstilar i sig som läggs under lupp, det vore att gå emot de egna principerna inom hbt. Det som ifrågasätts är vad heterosexualiteten som dominerande sexualitet orsakar medborgares rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Jag kan inte annat än hålla med Antonsson om att om hbt-rörelsen varit engagerad i årets tema hade detta missförstånd kanske kunnat motverkas. Jag själv visste inte ens att hbt-rörelsen inte var förankrad i valet av årets tema och förvånas över den informationen.



* http://www.qx.se/samhalle/debatt/11232/arets-pridetema-gjorde-hbtrorelsen-en-bjorntjanst


Lily Allen. It´s not me. It´s you (2009)

Det måste bara ges utrymme att tillbedja denna musikaliska gudinna. Ja, ibland överdriver jag en smula när jag är exalterad. Hursomhelst. Hennes senaste album har inte endast en titel som slår det mesta inom genren attityd. Innehållet består nämligen av tre låtar som får det att rycka okontrollerat i mina lyckonerver.
* Not Fair
* Fuck you
* The Fear

Vad resten av plattan har att erbjuda bör jag väl snart ta reda på. Repeat knappen på dessa statementlåtar börjar nämligen nötas ut.


Men men, sa bögen.

Jag har inte något emot män. Flera av mina närmsta vänner är män. På taffligt översatt svenska vill jag även citera från tv-serien L-word att: många tror att lesbiska kvinnor är manshatare, men enligt min uppfattning verkar det vara kvinnor som lever med män som hatar män. Jag kan dock hävda att jag är redigt trött på efterverkningarna när jag besvarat den heteronormativa frågan: Har du pojkvän? (exempelvis ute på krogen.)


Med ett ynka Nej som svar (vilket borde räcka tillsammans med att min uppsyn i övrigt visar totalt ointresse) så har jag karln i fråga mer eller mindre flåsandes i nacken med ett nytänt hopp om att inatt, inatt behöver han inte gå hem ensam. Om jag istället utökar mitt svar med Nej, jag är lesbisk, så får jag invänta reaktion. Här kan 4 scenarion utspela sig.


Scenario 1. En reko kille skrattar åt sig själv för sitt meningslösa försök, medan jag skrattar med honom och säger att man får ju faktiskt försöka, hur kunde han ha vetat det innan. Om han visar sig vara schysst bjuder jag min nya polare på en öl och snackar lite allmän skit för en stund.


Scenario 2. En inte fullt så reko kille skrattar åt mitt svar. När han återhämtat sig och fixat till bratluggen informerar han mig snusförnuftigt att jag omöjligen kan vara lesbisk. Enligt hans normativa register ser jag nämligen inte ut som en flata.


Scenario 3. En långt ifrån reko kille möter mitt svar med en skeptisk min och blir skitförbannad då jag enligt honom lika gärna kan säga sanningen att jag inte är intresserad och inte behöver ljuga om att jag är flata. Att det är av just den anledningen som jag inte är intresserad verkar undgå honom i hans raseri.


Scenario 4. Följande scenario utspelar sig oftast om jag skulle nämna att jag har flickvän. Killen i fråga blir här så exalterad att han uppenbarligen glömmer bort definitionen av lesbisk då han så vänligen erbjuder sig att sällskapa mig och min partner. Då slipper vi ju använda en dildo. Tänk så praktiskt.


Turn and turn again


Har det svenska migrationsverket hbt-kompetens?

När jag arbetade med min c-uppsats kom jag över en avhandling av Dina Avrahami - Vi dansar inte på bordet: Lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: Stigmatisering och stolthet. Avhandlingen baseras på 15 lesbiska invandrarkvinnors upplevelser sedan de anlänt till Sverige. Av kvinnornas berättelser går att urskilja fler fall där kvinnor ansökt om uppehållstillstånd i Sverige med anledning av förtryck i hemlandet pga av sin lesbiskhet. Med den beslutsmotiveringen fick de avslag, men när de registrerat partnerskap med sina dåvarande svenska flickvänner fick de uppehållstillstånd på grund av anhöriganknytning. En heteronormativ patriarkalisk syn om det centrala värdet av äktenskap dominerade som mer väsentligt och de lesbiska kvinnornas livshotande situation i hemlandet osynliggjordes.


Det var därför med glädje jag fick vetskap om att den svenska utlänningslagen nu ger möjlighet för hbt-personer som förföljs i sitt hemland på grund av sin sexuella läggning att få stanna i Sverige. Men glädjen var inte långvarig då jag genom rfsl fick vetskap att lagen inte genomförs väl i praktiken (http://www.rfsl.se/?p=324&aid=11567).

När en hbt-person som söker asyl i Sverige inte med en gång kommer ut för svenska byråkrater kan de uppfattas som icke trovärdiga och sänds tillbaka till de hemländer där de riskerar förföljelse, fängelsestraff och avrättning på grund av att de är hbt. Vad som är så viktigt för myndighetspersoner att ha i åtanke är att flyktingen framför dem levt ett liv i det dolda. De har aldrig kunnat avslöja sin läggning och speciellt inte för en myndighetsperson då landets lagar likställt hbt med straffbar synd. Du som svensk myndighetsperson vet med dig att du enbart bringar trygghet till den sökande. Men hur ska den sökande kunna vara säker efter en livstid av flykt från just myndigheter? Tid bör läggas vid de asylsökandes ansökan med fokus till orsak till flykt, tid bör ägnas till uppbyggande av tillit och tid bör ägnas till att motverka alla former av heteronormativa antaganden.

Jag betvivlar inte att migrationsverkets anställda är socialt kompetenta men har de hbt-kompetens?


Hur kom du på att du var hetero?

Att bjuda in Sissela Kyle till Stockholm Pride när temat för årets festival är hetero är enligt mig ett utmärkt val. Sissela får genom ett samtal med Mia Lodalen bemöta de frågor som sällan ställs till heterosexuella men som ofta utgör frågor riktade till homosexuella och bisexuella. Med sin underbart komiska underton lyfter hon fram allvaret i vad samtalet ämnar att belysa. Den icke ifrågasatta heterosexualiteten bland heteronormativa antaganden, då temat för årets festival är hetero.


Läs en sammanfattning av samtalet här http://www.qx.se/pride/10992/sissela-berattade-om-maggans-kyssar


* Har det varit svårt, har du i någon period försökt vara homo för att det skulle vara lättare?

* Hur tog dina föräldrar din heterosexualitet?

* Hur gör ni egentligen, när ni heterosexuella har sex? Hur klarar ni er utan alla de leksaker och möjligheter som finns i ett lesbiskt sexliv?

* Är det en modegrej, det här med att du är hetero?
* Har du kommit ut på din arbetsplats?
* Kanske du bara inte har träffat rätt tjej?
* Är du inte orolig att dina barn ska bli heterosexuella?


Ja gott folk, nu byter vi roller. Jag menar inte nu att jag har något emot att folk frågar mig saker om de undrar något gällande min komma-ut-process eller liknande. För mig har människors frågor hjälpt mig genom min tillvaro, format min karaktär, skapat min styrka att stå för vem jag är och vara stolt över vem och vad jag älskar. Jag vet att jag själv och många andra flator/bögar gärna svarar på frågor och jag förstår att det kan vara mycket man funderar över när det gäller en läggning som är okänd för en själv. Så fortsätt fråga, så länge det inte rör tillvägagångssätt i sänghalmen, för med handen på hjärtat så tror jag att alla kan lista ut hur det går till. Sidospår gott folk, lätt hänt, så åter till saken:

Alla ni heterosexuella där ute, har ni någon gång ställt ovanstående frågor till er själva? Jag utesluter med stöd av heteronormativiteten att någon annan någonsin frågat er.


Hur kom DU på att du var hetero?


RSS 2.0