Uppdatering Litauen

Jag anser att det nu är läge att uppdatera er om vad som sker i Litauen för tillfället. Ni som följt min blogg några månader vet att jag tidigare diskuterat det nya lagförslaget som lagts fram i det baltiska landet. Dessa inlägg finner ni här och här. Enligt senaste uppgifter har Litauens president Dalia Grybauskaite framfört ett alternativt lagförslag. Förbudet mot att man till minderåriga sprider information som främjar homosexuella, bisexuella eller polygama förhållanden kan därigenom komma att ersättas med ett förbud mot information som stigmatiserar familjevärderingar. Vad denna omformulering skulle komma att innebära kan jag i nuläget inte orda för mycket om då jag inte erhållit mer information än så. Som det ser ut just nu är det inte säkert att det inledningsvis föreslagna förbudet tas bort helt och som med de flesta andra lagar fria för tolkning misstänker jag att motståndare kan finna tillfredställande kryphål för sin räkning att diskriminera även i det nya lagförslaget. Utan att säga för mycket så återkommer jag med vidare uppdatering när jag har mer information.


MEW

“Det känns lite som att man ska på en dejt” sa min kära vän A när vi inledde vår resa över sundet och jag kunde inte annat än hålla med henne, spänd av förväntan med fjärilslätta vingar i magen och glittrande ögon, inför vad som skulle komma att bli en afton värd att vårda ömt i minnessållet. Inom KB-hallens väggar i Köpenhamn hände det. Lördagen den 28 nov 2009. I ett folkhav av fullkomlig extas. Jag skulle kunna beskriva varje träffande ton, varje genial takt, varje artistiskt bildspel, varje snuskigt skickligt gitarrsolo. Men något så bra kan omöjligen återföras i ord med rättvisa. Det måste upplevas och videorna nedan kan inte ge er mer än en föreställning av deras storhet. Det enda jag kan säga är att när låten Special, som alltid river och sliter mina karga sinnen till njutningsfullt fördärv, övergick i the Zookeepers Boy och dess text ...are you my lady, are you? ackompanjerat med ett bildspel av giraffer, då löpte fjärilarna amok i min arma kropp. Mew är eufori, musikaliskt gestaltad.

Se. Hör. Känn. Njut.




H*n

Ibland anpassar jag mig efter heteronormativa antaganden beroende på vem mina tillfälliga bekantskap är. Att jag gör detta är inte av en anledning att jag vill dölja vem jag är eller vem jag älskar utan med hänsyn till min samtalspartners egen bekvämlighet. Under min yrkesverksamma tid på ett äldreboende valde jag exempelvis att låta den lastgamla damen med de plirande ögonen under papiljottfylld lugg tro att jag skulle spendera en romantisk helg tillsammans med en stilig herre, när det i själva verket rörde sig om en X-kromosomidentisk vacker varelse. Hon var så uppspelt över att jag funnit mig en karl och jag ville inte avbryta hennes euforiska ögonblick inför detta förutfattade faktum. Jag ljög aldrig. Jag undanhöll bara sanningen och tro mig när jag säger att det är en konst att prata om en partner utan att använda ett personligt pronomen.


"New Moon"

Efter 2 timmar och 11 minuters tid spenderad i en biosalong framför vampyrbringor och muskulösa varulvar har jag utstått mer heteroöstrogen än vad jag någonsin vill erfara igen. Flickan i stolen bredvid min, som för den delen inte kan ha varit en dag över 13 år, utstötte små men ack så högljudda tjut varje gång någon av småpojkarna i filmen flexade sina välpumpade armar och för varje replik som indikerade på kärlekskrank desperation och heteroromans så kunde jag svära på att det i biosalongen rådde brunstsäsong. Det finns ett ord som just då skulle beskriva min karaktäristika när mina knytnävar vitnade i mitt knä. "Bitterhet" kanske är förslag som vilar på era tungor. Godkänt alternativ. Men jag föredrar en benämning jag lånat av en nyfunnen fin vän som yttrade det över en öl på Möllan häromhelgen. "Heterofobiska tendenser" mina damer, herrar och inbetweens. Heterofobiska tendenser. Om filmen var bra? Den var fin som snus och mitt sällskap likaså.


Oscar Meteor - Water under the bridge

Oscar Meteor är ett projekt vars syfte är att genom musik och bild ta itu med homofobi. Den första videon har nyligen släpps och med dess elektroniska sound och sång samt bildliga budskap om samkönad kärlek "som vardagshomofober menar; bara har i sovrummet att göra, så kommer fördomar att med tiden rinna ut i sanden, så som vatten passerar under broarna(åsyftande låttiteln)" menar regissören.

Jag tycker själv att det är en fantastisk idé och som ni säkert redan förstått så har jag givetvis underlättat för er att ta del av projektet genom att publicera det nedan.


Där rök mina chanser att bli Caroline Dahlgren.. igen.

Efva Attling och Eva Dahlgren gifte sig förra helgen. Redan 1996 ingick de partnerskap men gjorde i söndags om ceremonin enligt den nya könsneutrala äktenskapslagen. Jag minns löpsedlarna vid 90-talets mitt som med stora svarta bokstäver utropade Efvas och Evas förening. Jag minns att jag då, blott 11 år, tänkte att det var tur att en av dem stavades med ett f så att inga missuppfattningar om vem som var vem skulle uppstå om de skulle ta samma efternamn.

Inga funderingar över att de båda var kvinnor. Ingen tvivel om deras passion för varandra. De hade ju gift sig. Gifte man sig var man kär. Var man kär var man lycklig. Lycklig borde alla få vara. Inga konstigheter.

Jag kallar den inställningen frihet från fördömande åsikter. Barns värderingar färgas enligt min mening av de normativa och ibland även homofobiska uppfattningar som vuxna anför dem från tidiga år. Under min uppväxt har kärlek varit just kärlek. Inget ont uttalat om dess former eller uttryck så länge ingen av parterna tagit skada av relationen. Jag vill tro att min reaktion var av den sorten just av den anledningen. Att även höra sin förälder alt. sina föräldrar säga, i tidig ålder, att det varken är något konstigt eller fel med att bli attraherad av/kär i någon av samma kön, det behöver barn höra i en värld där så många fortfarande inte delar den uppfattningen. Det betyder. Det gör skillnad.


"Still Alive"

Baconsjukan har inte tagit mig. Min avdomnade vänsterarm påminner mig i sitt lealösa läge om 90 procentigt influensaskydd. Orsak till min allt ökade frånvaron i mitt hbt-vänliga skrymsle på den världsvida webben är något man i vardagligt tal kallar sista terminen som universitetsstudent. En stressfaktor som oturligt nog resulterat i hjärnkapacitet i klass med en lobotomerad brevduva. Lovely.

Inläggen må komma sporadiskt men ni kan alltid underhålla er Giraff-style ändå. Se L-Word. Rita en regnbåge. Lyssna på Eva Dahlgren. Käka flatbröd. Älska någon. Ta ingen skit. Tänk på mig. Så återkommer jag snart.


Polygami vs monogami

Jag och en nära vän diskuterade relationer häromkvällen. Parrelationer där man bjuder till ett gästspel i sänghalmen. Detta med anledning av att jag tidigare fått erbjudandet att sällskapa en man och en kvinna. Ett erbjudande jag vänligt men bestämt tackade nej till om ni nu var intresserade av utfallet. Inte min kopp te. Att jag delgav henne denna händelse ledde oss in på en diskussion om polygami där våra åsikter skiljer sig markant.

Hon kan tänka sig att leva i ett förhållande med partners i plural, en vetskap jag haft om min vän en längre tid och vi diskuterade livligt som alltid annars. Men när hon under samtalet framställde sig som modernare än andra mer “old-fashioned” människor som inte väljer en sådan relation så avstannade konversationen. Jag log i telefonluren över den ständigt närvarande spontaniteten i hennes formuleringar och funderade över vad hon just sagt. Old-fashioned? Är det vad man kallar oss monogama nuförtiden? Jag trodde då aldrig att jag som flata skulle få gå under beteckningen gammaldags, men tji fick jag i just denna konversationen.


Skadeglädje, den enda sanna glädjen?



Tänk att folk kan bli så glada av att hindra spridning av kärlekshandlingar... Bilden är tagen i den amerikanska delstaten Maine där man häromdagen, genom folkomröstning, avvisat samkönade äktenskap.


Skaldflatan, del 4


Se mig i ögonen
betrakta min karaktär
Lystra till mina tankar
Ögna den jag är

Aldrig att en lögn inte förgås
i själens spegel
Aldrig att sanningen inte genomskådas
när sinnena tolkats


© Caroline Degerfeldt 2008.02.18


Obama tar bort inreseförbud för HIV-positiva

Genom att i fredags ha undertecknat “the Ryan white HIV/AIDS Treatment Extension Act of 2009” tar Barack Obama bort USA:s tidigare inreseförbud för HIV-positiva. Från den 4 januari 2010 avlägsnas inreseförbudet med syfte att minska stigmat som omgärdar hiv- och aids och därmed minska oron för att ta hiv-test. Ju tidigare diagnosen av viruset hiv ställs och ges möjlighet att medicineras, desto högre blir chansen att förhindra utveckling av immunbristtillståndet aids. I förslaget av åtgärder ingår även 2,1 miljarder dollar avsatta för att hjälpa hiv-positiva i USA vars sjukvårdsförsäkringar inte täcker kostnaderna.

Go Obama!


RSS 2.0