Plats för rubrik
Jag publicerade ett inlägg tidigare idag men tog bort det. Några av er hann läsa det vilket inte gör mig något. Efter närmare eftertanke kändes det dock för personligt för att kvarstå. Det är svårt att inte falla i den fälla en blogg alltför ofta utgör, en plats för ventilation av privata tankar. Därute finns gottegrisar som i sin tystnad bakom dataskärmen slukar denna information med hull och hår vilket inte ger något utbyte av tankar och åsikter. Tolkningsfriheten blir alltför stor vilket inte är min kopp chai-te. Hellre dialog än blottad monolog just när det handlar om mina erfarenheter och emotionella tillstånd, därav mitt val. Inga konstigheter, som Färjan-Håkan hade sagt.
Oavsett om ni firar eller ej så vill jag nu önska er alla en riktigt God Jul och ett fantastiskt Nytt År! Jag drar snart norrut för att rykta isbjörnar och polera igloos och återser er läsare när jag är åter i den tropiska (?) södern. Ta hand om er och glöm inte att kramas.
Musik non stop
Med tanke på hur mycket musik betyder för mitt välbefinnande förvånas jag faktiskt då jag upptäcker hur lite plats jag tillägnar just detta fenomen i bloggen. Så varför inte ta detta ypperliga tillfälle i akt och ändra på detta. Jag ska få be att tala om för er att jag alltför ofta utvecklar något av en besatthet inför låtar som under perioder tilltalar mig till den grad att jag finner det fullständigt logiskt att låta tonerna skapa skavsår i öronen. Mina grannar må vara trötta på den repeterande låtlistan som strömmar från mina högtalare, men följande fantastiska alster av tonkonst får jag just nu inte nog av.
Blue foundation - Bonfires
Lesbians on ecstasy - Sisters in the struggle
Gabriella Cilmi - Awkward game
The Murmurs - Genius
Chairlift - Bruises
Icke att förglömma "Robyn - Indestructible" vars nyligen släppta officiella video jag tänkte bjuda på här. Mycket nöje av vackert varma scener i ett fruset december.
Världsherravälde?
A little pigeons bekännelser
Häromveckan när jag befann mig på stan i full färd att värva månadsgivare till min hjälporganisation inledde jag en öppningsfras mot en äldre man som kom emot mig med raska steg. Han uppmärksammade snabbt att jag jobbade för Läkare utan gränser och uttryckte sitt gillande. Han bad dock om ursäkt för att hans tid var knapp och riktade sina steg ut mot gatan. Han såg besvärad ut över att inte ha tid till att stanna men jag ursäktade honom vänligen och vinkade hejdå. Just om jag ska vända mig om hör jag honom ropa. Jag vänder åter min blick mot hans håll och ser hur han har stannat mitt i gatan med ett stort leende över sina läppar.
- Men du, jag har iallafall en get i Gambia som heter Bengt!
- Det är ju helt fantastiskt! ropar jag tillbaka med ärlig inlevelse.
Jo jag vet, jag är en tönt. Men jag är iallfall en tönt vars tro på mänsklig godhet fick en härlig boost.
Wa-fa-fa-wey
Och ja, jag faller nu äntligen fritt.