Allt är som vanligt, men inte som förut

För första gången på länge vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva när jag placerar fingarna över tangentbordet. Inspirationen att upprätthålla den här bloggen är som bortblåst och vad vi kan hoppas på är vinden vänder snart. Mångt och mycket föder min kreativa sida till en tillfredställande mångfald men just nu råder total fokus på enskilt håll. Jag skriver. Men inte för någon annan att beskåda ännu. Verkligheten med framtida förändring ruvar i ett område av mitt medvetna som jag envist försöker tränga undan, trots mångårig vetskap -professionell som privat - att metoden är långsiktigt overkbar. Vad det dock medför är skaparkraft utan dess like. Håll till godo.



"Boy butter"

Sekunderna innan konversationen i klippet nedan startar har en av kvinnorna frågat Bette och Tina vad som kommer att hända om deras gemensamma dotter kommer vilja veta vem hennes "pappa" är. Tina tillägger att de inte kallar honom för pappa utan "donator" men frågan kvarstår. Därifrån börjar klippet nedan. Vad jag vill visa med detta utdrag från den fantastiska serien the L-word är hur man på bästa sätt kan bemöta fördomar likt de som uppkommer i den fortsatta konversationen, när man gett upp hoppet om att kunna möta någon via en vuxen dialog. Se och lär av Angus. 

Ntsch ntsch ntsch....



Ta mig till kärlek

4 år har gått sedan jag blev medlem på qruiser. En mötesplats på internet för homosexuella, bisexuella, queers, transpersoner och vänner till dessa, likväl som en nyhetsplats gällande saker som rör målgruppen. Det har sedermera tagit mig 4 år att upptäcka funktionen "flörta med". Genom att trycka på den knappen på en annan persons profil får denne ett meddelande att någon flörtat med dem, om de därefter skulle besöka min sida och flörta med mig så är flörten "besvarad" och jag antar att man bekräftas med ett namn på vem som utfört flörtandet, för att man ska kunna ta kontakt.

Jag har genom åren fått meddelanden om att "någon har flörtat med dig" men aldrig förstått vad det inneburit rent sajtmässigt och ignorerat det, ännu mindre letat efter en "flörta-tillbaka-med"-knapp. Vad jag nu undrar är hur många som uppfattat mig som dissare(?) Omedveten dissare skulle jag vilja tillföra till samtalsämnet isådanafall.

Även fast jag nu upptäckt denna kontaktmetod tänker jag dock inte nyttja den. Nej. Bort med simpla, anonyma knapptryckningar och fram för ärlig, härlig uppvaktning med ord och handlingar. 




*bild från google



Dana Delaney och Julie Benz

Jag vill ge en eloge till skaparna av Desperate Housewifes som faktiskt förmedlar en verklighetstrogen känsla vad gäller relationen mellan Katherine Mayfair och Robin Gallagher. När det uppenbarade sig att Dana Delaneys karaktär skulle inleda en relation med en kvinna var jag inledningsvis kritisk till hur det eventuellt skulle framställas. Men efter att ha betraktat scenen som klippet nedan innehåller försvann all negativitet. Hur gärna jag än vill framställa serien som en verklighetsflykt från vardaglig huvudbry så kan jag här inte längre göra det. Det är här äkta.





Teaterföreställningen "All we need is love"

I torsdags infann jag mig på Malmö stadsteaters scen Intiman för att se föreställningen All we need is love, en föreställning om kärlek berättat utifrån sex killars livserfarenheter, en föreställning som ägde rum på en liten scen i en ytterst liten lokal, måhända strategiskt utvald för att öka känslan av närhet till vad som presenterades av aktörerna.

Från första aktens start uppslukades jag totalt av de sex aktörernas skicklighet och med tiden glömde jag bort att det faktiskt var en teaterföreställning då samtliga scenartister var så övertygande i sina uttryck, med sin ständiga närvaro. Den högstadie-klass som satt på raden bakom mig, vilka jag med förutfattad mening trott skulle föra oväsen inför det samkönade sex och kärlek-tema som föreställningen innefattar gjorde så till en början, men förblev tysta allt som föreställningen fortskred. Total fokus. Jag förblev också tyst. Av förundran. Av beundran. Beundran av de detaljer och den iscensättning av känslor som skaparna tillsammans med aktörerna lyckats fånga och förmedla. Känslor jag uppenbarligen förträngt för mitt eget välbefinnandes skull, vilket fick mig att upprepande gånger gråta. Men just som tårarna stilla sökte sig nedför mina kinder infann sig dock en känsla av obeskrivlig glädje över att en teateruppsättning lyckas med en sådan bedrift. Att beröra, att framkalla ett igenkännande av en sådan grad.

När föreställningen var slut och aktörerna fick motta rungande applåder från en sittande publik reste jag mig ensam upp. Jag reste mig upp för att tydligt visa dem min uppskattning för vad de genom sina framträdanden gett mig den kvällen. Flera följde mitt exempel efter en stund och jag lämnade lokalen med fantastisk känsla av inspiration.

Jag tänker inte avslöja någon sekvens av föreställningen men diskuterar mer än gärna med dig som sett den. Ni som inte gjort det uppmanar jag till att göra det. Det enda jag kan säga är att sällan har en teaterföreställning bidragit med så mycket överraskningar som framkallat ilska, sorg och förfäran likväl som beundran över kroppskännedom, detaljrikedom och humoristiska inslag. Att läsa om dess handling ger inte på långa vägar en rättvis beskrivning av vad du kommer att få erfara. Se den.



RSS 2.0