"Jag har inte tid"

Jag arbetar som värvare och informatör för Läkare utan gränser. Jag påkallar din uppmärksamhet på stan för att informera om människors levnadsförhållanden världen över och ger dig en möjlighet att bistå till det arbete som erbjuder medicinsk vård till den tredjedel av världens befolkning som inte har tillgång till det. Om ni är intresserade att veta mer om det får ni hemskt gärna fråga mig, men just det här inlägget kommer att handla om något annat än organisationens principer. Det ska handla om begreppet och fenomenet tid.

“Jag har inte tid” är nämligen en frekvent replik som efter en arbetsdag ringer i öronen långt efter ett avslutat pass. Det må vara ett påstående i all sin enkelhet för den som jäktar förbi mig, men är det någon som egentligen stannar upp och analyserar motivet för sin stress när ett lugnat sinne uppstått, när tåget hunnits med, när vännen har mötts upp eller när ärendet hunnit utföras innan butikens stängningstid? Jag är mycket väl medveten om att det i vissa fall handlar om att det inte finns något intresse i att bli månadsgivare för en hjälporganisation och tidsaspekten tycks vara en användbar ursäkt utan att det bristande engagemanget behövt nämnas. Men många är verkligen påtagligt stressade. 

Dessa människor har som alla vi andra tilldelats 24 timmar per dygn. De betraktar uppenbarligen tiden som dyrbar, vilket jag inte förnekar och mycket handlingar ska hinnas med. Men vad är det egentligen de gör? Enligt min mening ger de sig själva tid till en enstaka handling utan att ägna det en närmre eftertanke. De ger sig själva tid till att stressa. Så tid vill jag inte hävda att de saknar.

Med det sagt så vill jag tacka dig som läst såhär långt. Tack för att du valde att prioritera DIN tid till detta inlägg. För det är väl det som det handlar om i slutändan? Hur vi väljer att prioritera den tid vi tilldelats.


It gets better




Under oktober månad som nu passerat har jag varit så fokuserad på bröstcancerfondens arbete att sprida sitt rosa budskap att jag undgått att uppmärksamma kampanjen It gets better. I oktober startade kampanjen i USA som en reaktion på de många unga hbt-personer som begått självmord med orsak av mobbing. Jag lade tidigt märke till en grupp på facebook som uppmanade alla att den 27 oktober bära något lila för att visa sitt stöd för världens unga homosexuella, bisexuella och transpersoner. Jag ägnade inte uppmaningen någon tid och ångrar det nu i efterhand. Unga hbt-personer som pga yttre påtryckningar och kränkningar bär mörka tankar om att livet är för svårt att leva behöver veta, innan ett oåterkalleligt beslut tas, att det blir bättre. Det blir bättre. Med livet medföljer också möten där man välkomnas just som den älskvärda människa man är. 

Att bära något lila är långt ifrån en omedelbar lösning på problemet. Men det är av betydelse att förmedla en känsla av igenkännande och samhörighet till de unga personer som lägger märke till det lila plagg av stöd jag bär. Jag vet att det blir bättre. Därför bär jag lila, även efter den 27 oktober.


En tolkningsfråga

Jag har länge fascinerats av drömmar. Aldrig annars än i drömmarnas värld hade jag upplevt de händelser som spelas upp i mitt slumrande sinne. Under en lång tid har jag använt mig av en drömtydarbok som vilar i mitt nattduksbord, men med tiden har jag valt att försöka tolka de inre synbilderna på egen hand. I de stunder jag rannsakar mig själv, känner inåt och öppnar ögonen för nutida sinnesstämningar, eventuella orosmoln och/eller framtidsutsikter så kan drömmarna ofta uppfattas representera just de känslor som vilar inombords. Anledningen till att jag skriver om just drömmar är att jag häromnatten drömde något mycket oväntat som först fick mig att skrämmas av vad jag trodde var mitt undermedvetnas nyckfullhet. Jag begav mig till jobbet i vanlig ordning med minnesbilder på näthinnan för att där möta en ny bekantskap vars oväntade ändock uppskattade närvaro fick mig att förstå att drömmen inte betydde vad jag först trott. Drömmen tolkar jag nu istället som ett varsel om någonting positivt som mycket riktigt nu tillträtt min vardag.


RSS 2.0