Allt är som vanligt, men inte som förut

Under socionomutbildningen hade vi en föreläsning om sexualitet. Under inledningen av de avsatta timmarna fick jag och mina kursare en praktisk uppgift. Föreläsaren benämnde rummets fyra hörn med titlarna: kön, ålder, etnicitet och sexualitet. Vi skulle alla individuellt placera oss i det hörn för vilken titel som representerade vår beskrivning av oss själva i dagsläget. Hörnen kön och ålder fylldes snabbt av min kursare medan jag ensam stegade fram till hörnet som avsåg sexualitet. Jag var vid den tiden knappt fyllda 22 år om jag minns rätt. Under lite mindre än 2 års tid hade jag slagit upp garderobsdörrar i var och vartannat möte med nya som gamla bekantskaper vilket hade format och fortfarande formade mig. Min sexualitet betydde alltså otroligt mycket för mig och min självkännedom. Den person som under mina år som tonåring formats i hemlighet skulle förmedlas till en omvärld som ofta inte förväntade sig min samkönade kärlek. Ett intensivt arbete i strävan efter bekräftelse för min egen person som äntligen såg vardagens ljus.

När föreläsningen led mot sitt slut framkom att föreläsare själv levde i ett samkönat förhållande och att hon identifierade sig som homosexuell. Hon hade själv placerat sig i hörnet som avsåg kön vid övningen och jag frågade henne därför om hon skulle ha placerat sig annorlunda vid ett tidigare stadie i sitt liv.

- Om vi skulle spola tillbaka tiden till den tid då jag var i samma ålder som du, så hade du fått sällskap av mig i hörnet.
Mer sa hon inte, men jag förstod vad hon menade. Idag förstår jag det om möjligt ännu mer. Detta med anledning av att jag i nuläget hade sällskapat mina kursare i hörnet som avsåg kön om uppgiften hade utdelats idag. Jag identifierar mig idag främst som kvinna, utefter mina referensramar av vad som utgör min egen kvinnlighet. Min sexualitet kommer fortfarande på tal i många nya möten men det är inte livsavgörande för mig att bekräftas och bekräfta mig själv, som det var då, under nystapplande steg ut ur garderoben. Jag är kvinna och det faktum att jag attraheras av och blir förälskad i andra kvinnor betraktar jag som en härlig bonus.

Att framföra hbt-frågors väsentlighet inom likväl politik som vardagliga debatter anser jag fortfarande vara av stor vikt. Samma intensiva strävan att använda den här bloggen till enbart detta finns dock inte för tillfället, kanske med anledning av ovan beskrivna förändring, jag vet faktiskt inte. Temat för bloggen har begränsat mig i mitt skrivande och jag ämnar förändra detta en aning.

Så. På återskrivande mina kära läsare.


Är regnbågen blå och gul?

Jag lånar rubriken från en vän vars artikeltips inspirerade mig till följande inlägg. Via länken fann jag bland annat följande yttrande: 





Åkesson och Herrstedt hävdar i samma artikel att alltfler homo- och bisexuella personer anslutit till Sverigedemokraterna med anledning av just denna oro de önskar belysa, med syfte att bevara demokratiska grundvärden samt respekt för sexuella minoriteter. Vad de två politikerna tycks ha glömt är den partipolitik som de tydligt framfört bland annat under kyrkovalet år 2009 där motstånd uppvisats avseende samkönade giftermål. Partiet önskar även motarbeta rätten för homosexuella att adoptera barn. Icke heller att förglömma kollegan och partisekreteraren Björn Söders uttalande om att homosexualitet är en abnormalitet att jämställas med pedofili. I samband med yttrandet ovan så anser sig alltså Sverigedemokraterna vara homovänliga bara för att de inte vill döda homosexuella? Det är den enda slutledningen jag kan framföra. Artikeln är nämligen enligt min mening otroligt svag rent argumentsmässigt. Att försöka locka väljare i en redan utsatt minoritetsgrupp genom att anklaga muslimer för hbt-personers utsatthet är rentav skrämmande. Skickligt må jag tillägga, då några uppenbarligen fallit för det. Men framförallt skrämmande.

Att som homo- eller bisexuell rösta på Sverigedemokraterna är att gräva en grop för sig själv att falla i.
 

RSS 2.0