Leila

Du är svårare än någon annan att läsa av, sa en vän till mig häromkvällen när vi satt framför tv:n och kanske har hon rätt. Jag har en förmåga att mer än sällan kontrollera mina känslor och uttryck för dem till den grad att de för omvärlden inte märks av överhuvudtaget. På gott och ont. Det är därför inte vanligt förekommande att jag får snedtändning på livet och går bananas. När eller om känslorna att vilja skrika, slå, riva huden eller slita håret uppstår är jag alltid för balanserad för att utföra det i praktiken, med viss felmarginal. Förr studerade jag min hud med misstro, med oro att allt innanför skulle brista, likt en infekterad svulst som nått sin kulmen och att mitt kroppsliga skal inte skulle kunna hålla trycket. Idag har jag funnit en lösning och är evigt tacksam för det. ”These words I write keep me from total madness.” skrev Bukowski och jag förlikar mig helt enkelt vid hans ord. Jag skriver och lever ut genom mina karaktärer för att inte bli skvatt galen. De får gestalta vanvettet. Inte sagt att allt de gör eller allt de säger är sant, har skett eller att det rör mina personliga tankar. Jag skriver fiction. Jag kan bara förklara det som att de blir mina misfits, mina dårar, mina outlaws och vidriga pseudo-alteregon. En bokförläggare berättade för mig vad en författare sagt till honom när han frågat om allt i boken var sant: ”Jag har inte varit med om allt men allt har jag upplevt.” och jag förstår alltmer vad han menade med det.



"Kyss mig"

Jag satt och bläddrade i en dagstidning häromdagen och nådde bio-programet. Som presentation för den nya filmen ”Kyss mig” var en bild på Lena Endre och Krister Henriksson i en omfamnade pose och jag utstötte ett mentalt ”Aha!”. Jag såg filmen häromveckan och till vänster om mig och mitt sällskap satt tre damer som allt längre in i filmen tycktes inse att de inte skulle få bevittna ett romantiskt drama i klassisk hetero-anda. Endre har ju bara en biroll som mamma (dock en mycket välspelad sådan, no surprise there) och hennes relation till Henrikssons karaktär är långt ifrån fokus för handlingen. Ett nervöst ”Åhå-oj..” var ett av de verbala ledtrådarna från trion att de inte var förberedda på de (härligt) intima kyss- och sexscenerna två kvinnor emellan. Jag drar nu slutsatsen att de hade sett samma presentationsbild av filmen som jag. Varför nu tidningen väljer att utesluta en bild på huvudkaraktärernas kärlek tillhör en annan diskussion som jag gärna låter komma till ytan, trots att det inte är det egentliga syftet för inlägget. Hursomhelst så tror jag att filmen var till damernas belåtenhet trots överraskningen, för vem gillar inte överraskningar och hey, kyssar som kyssar, kärlek som kärlek.

Varsågoda. Jag besparar er mödan att knattra fram trailern på jutob.


Plats för rubrik

Cancer. Innanmätet knådas under hud och kött. Sväljer. Blinkar. Kramar mobilen där en älskad röst just lämnat beskedet. Blundar hårt. Återigen ett faktum. Cancer. En frekvent besökare i min släkt och bekantskapskrets. Jag förvånas inte längre. Ställer inte frågor om varför. Cancer. Bara här. Igen. I annan form. I annan kropp. Tilltvingar sig plats. Våldgästar tankar och känslor. Skakar fram svåra minnen med hänsynslös kraft. Återigen maktlös inför ett gift som bara medicinsk vård kan eliminera. Jag är ingen läkare. Jag är ingen kirurg. Jag är inte kapabel till någon form av mirakelverk. Men jag är här. Det är vad jag är och vad jag kan erbjuda. Här för min vän att hålla fast vid. En trygg bas. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd. För det är jag och har varit alla andra gånger jag konfronterats med sjukdomen. Rädd. Allrahelst och självklart rädd om min vän, hennes hälsa, situation och hur hon upplever alltihop som jag långt ifrån kan föreställa mig. Men även för sökande tankar om att det en dag kan vara jag som förlorar loppet efter att sedan barnsben flåsats i nacken av dess existens. Tankar som aldrig stillats i mitt sinne sålänge jag kan minnas. Så nej, det är inte en, av situationen uppkommen, självisk reflektion. Patologisk rädsla heter det med rätta termer. Sann och högst närvarande. Men det ändrar inte något. Jag är här. För min starka vän. För att föra en kamp mot en sjukdom jag aldrig kommer acceptera. Cancer. It´s on, ditt förbannade jävla fanskap.


Var kommer du ifrån?

Frågan som utgör inläggets rubrik får jag mer än sällan svara på efter 6 års tid som fejkskåning. Jag kan inte längre surfa på min västmanländska dialekt då den numera är totalt odefinierbar. Dojjan och den förlorade dialekten. Det passar mig egentligen utmärkt. För som svar på frågan tycker jag inte att en sedvanlig hänvisning till Sala som ursprung för min person gör sin rätt. För varifrån kommer jag? Jag kommer från och ur tankar, känslor och händelser som genom granskning, kritik och stundtals även insikt formas till erfarenheter. Erfarenheter som rustar mig att hantera kommande situationer och möten. Med viss (läs: grov) felmarginal. Förstås. Man är ju inte mer än människa. Mitt ursprung går alltså inte att peka ut på en karta. Det visar sig i huvudsak i hur jag bemöter dig.




Det är inte någon av kvinnorna på bilden som har skrivit inlägget.

RSS 2.0