..och Gessle sjunger att här kommer alla känslorna på en och samma gång

"När någon säger att du har förändrats kan det betyda att du bara har slutat leva ditt liv som de vill att du ska leva det.” När jag läste de orden häromdagen nickade jag instämmande, för jag mindes tillfällen genom åren då jag anpassat mig efter andra. Skrämmande mycket dessutom. Av flera olika anledningar som går way back. Men inte nu längre. Inte till sådan extrem grad som innan. Jag har förändrats och fortsätter till min stora glädje att göra det. För om 2010 var nya vandringleders år i och med min uppsägning från Socialtjänsten så har 2011 varit ett år av det avgörande valets följder. Följder i form av personlig insikt och integritet.

I januari började jag på en skrivarkurs tack vare att jag stannat upp och lyssnat inåt. Socionom på papper. Författare i praktiken. I själen. Denna lyhördhet för min egen person visade sig sedan i fler avseenden, mycket tack vare input utifrån. Jag såg mig t ex i spegeln en dag och ifrågasatte perfektionen. Alltid glad. Alltid förstående. Alltid balanserad. Alltid så jävla trevlig. Missförstå mig rätt. Jag älskar att vara och uppfattas som så, men när livet stundtals bjuder på dödsfall, sjukdomsbesked, konflikter, hjärtesorg eller andra oönskade scenarios vill jag inte vara en fasadernas furir. Effektivare nedbrytningsprocess får man leta efter.

Vad jag alltså lärt mig i år är att jag är mänsklig och jag lever mer och mer upp till innebörden av min tatuering som kom på plats i mars - att känna att jag lever mitt liv. En förändring i ytterst positiva grad alltså. Men att det skulle handla om ett ”nytt jag” vill jag inte säga. Ett ”befriat jag” är en mer rättvis beskrivning och jag ler av blotta tanken. En nära-livet-upplevelse kan man säga. Vackert.

Och vad gäller 2012 så ska det bli det positiva tänkandets år. Det tänker jag se till. Saker kommer säkerligen inträffa som får marken att rämna, precis som det gjort det här året och åren dessförinnan med murbräcksnyheter och händelser, men med tillgång till en större del av mig själv och med fantastiskt fina och betydelsefulla människor vid min sida, från gångna år eller nyfunna under detta, så känns framtiden rätt så stabil. Allt det vackra här i världen ska det ges plats till. Så. 2012. Jag är redo. Och om nu Mayakalendern har rätt att jorden går under, låt oss då all go together when we go.

Kärlek, Respekt och ett Gott Nytt År till er alla. Ta väl hand om er själva och varandra. <3


                                       


Att skriva

Åh ni tappra besökare. Förlåt mig gånger tusenfalt för mitt usla bloggande. Det är intressant hur dagar fyllda av skrivande kan råda brist på just det. Jag borde få sparken, tänker jag ibland om mitt självanställda yrkesval och inser varje gång att jag lånar resonemanget från Eva Dahlgren i hennes självbiografiska skaparbok "Hur man närmar sig ett träd". Jag läste den nyligen för fyrtioelfte gången för att jag hade ett behov av det och blev lika lugn som alla gånger dessförinnan. Hon sätter avskalade ord på de utmattande pendlar-scenarios jag så väl känner igen. Att man ena dagen tycker sig äga världen med sina formuleringar och idéer för att nästa dag inte åstadkomma mer än ett panntryck mot tangentbordet. Att man i ena stunden känner sig som ordets obevekliga härskare till att vid ett annat tillfälle inte förmå sig att använda skrivarhanden till annat än att pilla naveludd. 

Dahlgren ger inte några konkreta verktyg till mig som läsare. Hon skriver bara hur hon upplever processen av skapande och jag förstår. Jag vet och finner lugn i att jag inte är ensam. Jag vet mer än någonsin just nu hur det är att befinna sig på en ljusfattig botten, på knä, med bokens karaktärer invirade likt puppor runtomkring en, oförmögna att bete sig som de ska och bör för att föra historien framåt. Men tack vare Dahlgren får jag inte panik. Så är det. Jag är inte skaparfoglig just nu. Så jag tar en paus. Kollar Ellen Degeneres-show. Inser att jag dansar som hon. Skrattar åt det. Och någonstans där mellan navelpill, panntryck och skratt reser jag mig förr eller senare upp från botten med stöd av bokstäverna från en god formulering. Så är det. Jag vet.


                                          


Om att finnas där.

Mycket intryck de senaste timmarna har resulterat i ett viktigt inlägg. Jag vet inte om ordet tacksamhet ger rättvisa till sammanhanget men jag blir det. Jag blir tacksam när någon beslutar sig för att dela med sig av det som gör ont - av sånt som skaver, gnager, kväver och kväser - av sånt som hånar och förminskar.  Vare sig det rör sig om ett blottande blogginlägg, ett självutlämnande videoklipp eller om det framkommer i ett samtal så är det en god sak. För oavsett tillvägagångssättet så innebär det att personen i fråga inte bunkrar allt inombords. De destruktiva tankedemonerna göder ofta sin vidriga existens med allt som lagras, med allt som det inte talas om. Detta riskerar i sin tur att slå ut de försvarsmekanismer som håller en människa uppe, som håller en människa vid liv, bokstavligt talat många gånger.

Det kräver styrka att inte göda de där ångesthungrande varelserna när tillvaron erbjuder kaos i kubik. Det kräver enorm styrka och energi att istället vända sig utåt - till någon som lyssnar - med ett skrovmål av erfarenheter som formats av känslor, tankar och händelser. Att någon är så stark ger i sin tur oss andra en chans att kliva fram och bevisa med ord och handlingar att personen ifråga betyder och hur mycket h*n betyder. Det är det jag är tacksam för - att h*n ventilerar för sin egen skull och då ger mig och andra möjligheten att motbevisa tankedemonerna - att förbanna dem/det som orsakat situationen och visa att man finns där. Som stöd. Som vapendragare. För personen att känna trygghet och tillit till när h*n kan behöva det.



               

RSS 2.0