Om att finnas där.

Mycket intryck de senaste timmarna har resulterat i ett viktigt inlägg. Jag vet inte om ordet tacksamhet ger rättvisa till sammanhanget men jag blir det. Jag blir tacksam när någon beslutar sig för att dela med sig av det som gör ont - av sånt som skaver, gnager, kväver och kväser - av sånt som hånar och förminskar.  Vare sig det rör sig om ett blottande blogginlägg, ett självutlämnande videoklipp eller om det framkommer i ett samtal så är det en god sak. För oavsett tillvägagångssättet så innebär det att personen i fråga inte bunkrar allt inombords. De destruktiva tankedemonerna göder ofta sin vidriga existens med allt som lagras, med allt som det inte talas om. Detta riskerar i sin tur att slå ut de försvarsmekanismer som håller en människa uppe, som håller en människa vid liv, bokstavligt talat många gånger.

Det kräver styrka att inte göda de där ångesthungrande varelserna när tillvaron erbjuder kaos i kubik. Det kräver enorm styrka och energi att istället vända sig utåt - till någon som lyssnar - med ett skrovmål av erfarenheter som formats av känslor, tankar och händelser. Att någon är så stark ger i sin tur oss andra en chans att kliva fram och bevisa med ord och handlingar att personen ifråga betyder och hur mycket h*n betyder. Det är det jag är tacksam för - att h*n ventilerar för sin egen skull och då ger mig och andra möjligheten att motbevisa tankedemonerna - att förbanna dem/det som orsakat situationen och visa att man finns där. Som stöd. Som vapendragare. För personen att känna trygghet och tillit till när h*n kan behöva det.



               

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0