Våt ängsmark och skinny dip

Så var det snart dags för midsommarafton igen. Ni vet den där dagen då alla tycks tro att den personliga alkoholtoleransen som genom ett mirakel förhöjts till oräkneliga nivåer. För självklart så kan man addera otaliga snapsar till den ordinarie öl/vin/sprit-konsumtionen. Inga problem. Hick. Vad sa du? Nähä du är medvetslös nu ja. Åhfan. Och vad sa han därborta, ursäkta? Om jag har problem? Nej, har du? Bråk. Jaha och varför då? Fundera på den du. Ingen legitim anledning kanske, nej just det. Givetvis urartar som tur är inte alla midsomrar på detta vis men jag har deltagit min beskärda del av sådana aftnar och hört otaliga historier om andras upplevelser. Och jag jobbar verkligen inte så. För min del blir det att slå sig ner i Folkets Park imorgon med människor jag tycker om och avnjuta nystekt bacon och jordgubbar. Inte sagt att det inte kommer slinka ner en öl eller fyra. Men det är enbart i syfte att släppa på hämningarna och våga skinny-dippa i ros-fontänens allmänna vatten.

Hörde förresten talas om en så kallad "Midsommarfitta" häromdagen, att man, istället för att konstruera en stor fallossymbol att dansa runt, formar en fitta på marken med hjälp av blommor, blad och diverse pyntartiklar. Fitta betyder ju "våt ängsmark" och vad väderleksrapporten utlovar så kan nog ett sådant verk leva upp till sitt namn på ett värdigt sätt under morgondagen. Låter la gött det.


Hbg - Malmö

”Var bor du?”
”I Helsingborg.”
”Varför då?"

Flickan som placerat sig i tågsätet framför mig såg på mig. Ögonbrynen höjdes allteftersom ögonen spände utrymmet i hålorna och hon lade huvudet på sned i väntan på min respons. I enkel medmänsklig anda lutade jag mitt huvud i samma riktning, mötte hennes blick och insåg att hon just ställt frågan som jag ställt mig själv en längre tid. Missförstå mig inte. Helsingborg har fyllt en funktion som fantastiskt vacker hemvist för mig de senaste sex åren, vänner för livet har jag här och senast ikväll erbjöds jag vara delaktig i ett spännande projekt som kommer lyfta staden ytterligare. Men utöver detta så lockar Malmö. Mycket. Med sitt utbud av inspirerande kultur. Med ökad hemkänsla. Med sitt löfte om någonting nytt och mer därtill.

”För att jag trivs där.” sa jag som svar på flickans fråga, för er som undrar. För det gör jag. Jag ser mig om i min lägenhet och trivs. I min boning och borg. Men jag vet att jag mycket väl kan upprätta samma trivsel och trygghet på annan postadress. Vad som återstår är bara att få tummen ur och faktiskt agera. Mycket snack och lite hockey har det varit den senaste tiden. Jag vet att jag är en processmänniska. Inte så lite heller. Men lyckades jag med snabba svängar dra 58 mil ensam från födelseorten så ska jag väl nu kunna förflytta mig söderut ca 6 mil till.

En spark i röva är vad jag skulle behöva.


Åååka pendeltåg...

Sitter i ett mjukt säte. Värme alstras från medpassagerare i tåget med obefintligt fläktsystem. Vagnen kränger åt höger. Åt vänster. Kroppen följer tyngdkraften. Monotont susande ackompanjeras av att någon vänder blad i en dagstidning, bläddrar. Prassel. Sus. Svisch. Dunk, dunk, dunk, kraftig lutning, spårskifte? Vilar bara ögonen. Ska inte somna. Kanske missar stationen. Huvudet svajar lätt. Höger. Vänster. Höger. Framåt. Rycker till. Smackar med tungan. Passageraren mittemot ler bakom tidningen. Munnen är öppen, stänger den snabbt, sväljer. Uttorkad. Inget saliv. Somnade, hur är det möjligt? Hur länge? Skulle ju bara vila ögonen. Ingen självkontroll, bedrövligt. Sätter armbågen i fönsterkarmen, handen mot tinningen, håller huvudet uppe. Inte somna. Sus. Svisch. Dunk, dunk, dunk. Prassel. Någon mumlar. Dunk. Svisch, svisch, SNARK!
Snark?
Snark.
Förråd av sitt eget svalg. Kanske ingen som hörde. Inte en j-vel som inte ler. Fan.


Ibland blir det poesi

”Jag är ingen soldat”, sjunger han.
Han berättar mycket med så lite,
ord.

Ingen soldat;
Fri.
Sårbar.
Fredlig.

Soldat;
Pansar.
Trygghetsillusion.
Överlevnad.

Är jag en soldat?
Betraktar,
bar hud.
Känner,
len yta.
Harnesk, obefintlig.

Men själen är rustad.
Väpnad,
med sinnen.
Bemannad,
med drivkraft.
Jag, högst närvarande.

”Jag är ingen soldat”, han sjunger sista strofen.
Jag berättar lite med så mycket,
ord.

© Caroline Degerfeldt 2011-06-12


RSS 2.0