Bygglov eller Murbräcka

Många söker Bygglov,
Långt ifrån alla beviljas,
Men ibland uppförs dörrar till hjärtat,
Och de öppnas,
på vid gavel.

Jag köper dörrstopp till några,
Andra stängs till slut,
Monteras ner,
eller glappar i gångjärnen.

Vissa har jag tappat nycklarna till,
De försvann kanske,
med de som gick,
Eller så svalde jag dem,
istället för stoltheten.

Några gick i baklås,
Vägrade släppa in,
igen,
Så jag höll foten för också,
För säkerhets skull.

Somliga får svängdörrar,
Lyckan kommer,
Lyckan går,
Slår tillbaka på ömtåliga tår,
Förlåt/Aj.

Ja, många söker Bygglov,
Knackar på,
De flesta oanmält välkomna,
eller medvetet inbjudna.

Döden tar dock till Murbräckan,
Kärleken likaså,
Ibland.
- reparationer som tar betalt i tid.

© Caroline Degerfeldt 111127


Elisabeth Gilbert - Om kreativitet

Idag låter jag författaren Elisabeth Gilbert få ordet här på bloggen. Jag vet att videon är lång men jag råder er verkligen till att höra på vad hon har att säga om att leva med och upprätthålla kreativitet. Medan ni gör det så återgår jag till att utföra mitt jobb - att forma mitt alster - med vilja och idelig envishet. Olé!


 

Mediakonfrontation

För ett tag sen fick jag en påse fylld av gratisprylar vid Malmö C. Tidningen Cosmopolitan var en av gåvorna. Jag betraktade omslaget medan jag tänkte tillbaka på min closet-case-tid i tonåren då jag försökte relatera till innehållet. Varje månad uppmanades jag hålla hoppet uppe om att ”den rätte mannen” skulle tillträda min vardag. Olika quiz skulle dessutom vägleda mig till att kunna uppfylla och tillfredställa ”mäns vildaste fantasier”. Jag slutade läsa tidningen av denna heteronormativa anledning. Idag inser jag ytterligare en faktor som hindrar mig från att återuppta en prenumeration, nämligen tidningens fokus på kvinnan som ständigt anpassande till och för sin partners behov.

Med en upplaga återigen i handen, ca 10 år senare, önskade jag något innan jag började bläddra. Jag önskade att innehållet börjat fokusera på att framkalla läsarens egna viljor och önskemål med målsättningar för att uppnå och tillfredställa dessa. Detta för att de i nästa steg ska veta vad de själva är beredda att göra för en eller flera partners.

Jag slog upp en sida på måfå och mötte redaktionens ord: ”På nätdejtingssidor uppmuntras vi ofta att lägga upp bilder inte bara på vårt ansikte utan även sådana som visar hur vi är och vad vi gillar ...” Bra, tänkte jag. Så är det ju. Om du väljer att söka kärleken på internet så är det ju toppen om dina besökare får en bild av vad som betyder mycket för dig som person. Uppmanas du som läsare att tänka så? Eh. Läs fortsättningen:

... men det kan bli så fel. Här är bilderna han inte förstår." Och så får man bland annat läsa hur Andres 30 år, tycker att ett foto på hur du som tjej hoppar bungyjump gör att han uppfattar dig som en ”energisk typ på gränsen till enerverande.” Han ”vill ju mest äta middagar eller kolla på en film med dig.”

Att du, sportiga, utmaningssökande tjej bör fortsätta letandet, med fokus på någon som uppskattar dig och dina intressen nämns inte. Nej, för du ska väl knäppa av dig fallskärmen och sjunka ner i soffan med din nyfunna soffpotatis. Såklart. Allt för kärleken. Eller?

Och nej, det här handlar inte om skillnader mellan kvinnor, män, homos, heteros eller någon annan kategoriseringsmekanism. Det handlar det om brist på information från en inflytelserik tidning om en individs självständighet och självkännedom. Faktorer som i sin tur är nödvändiga för att överhuvudtaget kunna inleda och upprätthålla en givande relation för samtliga parter och jag tror att både han, hon och hens kan hålla med mig.


Kreativitet med vakuumvarning

Det står helt still i huvudet. Bara att skriva den här meningen tog mig alldeles för lång tid och vad fyller den för funktion, egentligen? Jag har hamnat i ett blogg-blockad-vakuum mina damer och herrar. Detta beror på det intensiva arbetet jag lägger på otaliga efterforskningar till boken. Full fokus elsewhere. Att skriva om, i det här fallet, främmande livsöden på ett trovärdigt sätt tar sin tid och kraft. Jag måste dock säga att jag älskar det, den utmaningen det faktiskt är och jag kommer kunna vara stolt över min romandebut. Och vem vet, snart kanske jag känner för att göra bloggmaterial av de små, enstaka anteckningarna jag har i skrivhäftet jag alltid bär med mig. Anteckningar om saker jag hört, sett, kännt eller tänkt. En dag blir de värdigt formulerade här inne men just nu får det vänta och jag hoppas att ni har tålamod.


                    


En röd och en vit... strumpa.

Jag läste nyss mitt inlägg från igår och förfäras lite faktiskt. Jag förfäras över negativt laddade ordval och det faktum att jag liknat mitt liv vid ett slagfält. Idag dyker istället vackra livserfarenheter upp som på display på näthinnan – år och stunder av lycka, skratt, vänskap, kramar, kärlek, njutning, sex, spännande möten, kreativitet, intellektuella utbyten, galna upptåg, nya vandringsleder och fjärilslätta vingar. De får inte förminskas eller glömmas bort. Men det fick inte plats där, igår. Jag läser inlägget igen, vill ta bort det, låter fingret vila över deleteknappen. Varför vill jag ta bort det? Förmodligen för att hindra fler från att läsa och göra sin egen tolkning av mig som person. För vad tänker folk? Att jag är falsk? ”Fasadernas furir” - kan man lita på en sån? Om de tänker så, då har jag ju inte fått fram det jag ville ha sagt. Jag kanske borde redigera, radera, lägga till... något? Eller helt enkelt skriva det här inlägget som du läser just nu. Suck. Återigen detta behov av kontroll. Jag lyfter fingret från delete till musplattan och scrollar istället ner till vad någon skrivit om mig, som utan att ha träffat mig, förstod mig och min person:

 

Du har ”regler” i huvudet som du följer, en massa måsten. Du kämpar väldigt mycket, även om du kanske inte säker på vad du kämpar för och känner en längtan till enkelhet. Att få slappna av för en gångs skull.”

 

Och ja, det är ju det jag vill ha sagt egentligen. Jag vill inte beskriva mitt liv i stridstermer. Inte slåss. Inte planera och strukturera minsta lilla åtagande, tanke eller känsla. Inte tänka konstant på hur jag uppfattas, vilket anseende jag har. Jag vill bara vara jag och våga visa det för andra, bara vara mänsklig och framstå som så. Jag vill slappna av. Därför ska jag göra någonting åt min situation - försöka släppa på kontrollen. ”Du borde dra på dig ett omaka par strumpor för en gångs skull”, sa en nära vän häromdagen och jag skrattade åt hennes förslag då. Men nu låter det inte så dumt. Babysteps, people. Babysteps.


Mitt personliga slagfält

Många gånger har jag stridit för min sak och vunnit. Men jag har även förlorat, mer än sällan stupat. Jag har då rest mig upp, borstat av dusternas damm, skaffat mer rustning och putsat den blank med erfarenheter. Det här har upprepats för varje nederlag och jag har blivit skottsäker. Utvändigt. Märk väl detta. Utåt sett. För innanför flera lager av osynligt pansar, under hud och bakom likgiltigt uttryck finns, Jag. Mina tankar. Mina känslor.

 

När det rör sig om just sorg, ångest, osäkerhet eller andra tunga ämnen visar jag det sällan offentligt. Sårbarhet kräver mod. Sänkt barriär. En slägga mot muren. Avkall på kontrollen. Kontroll - mitt andra namn, på gott men mycket ont. Det enda logiska alternativet, i mitt krav på ett balanserat beteende, blir därför att låta allt fladdra likt berusade flygfän innanför rustningen. Inte för min bekvämlighet, för tro mig när jag säger att vingarna skaver, utan för andras trevnad. Jag vill vara tillags. Inte till besvär. Anpassningsbar. Förstående. Logisk. En fixare. Mina känslor är mina känslor. Ingen annans. De ska förvaltas i min kammare. Lösas upp och bearbetas av mig. Allena. Så, jag är ingen soldat. Jag är fasadernas furir.

 

Såhär har jag fungerat länge och jag har en idé om varför, men det tänker jag inte nämna här. Vad jag dock vill säga är att det inte är hållbart. Inte för mig själv. Inte för någon annan. Så, ja. Där har vi det. Där har jag det.

 

Visst är det relativt lätt att inse vad som behöver åtgärdas men ack så svårt att veta hur?


En av många saker jag tackar min mamma för <3

För ungefär två veckor sen skulle jag köra bil för första gången på väldigt länge. I baksätet satt mycket dyrbar last vilket kanske hade gjort en annan nervös. Själv hade jag aldrig satt mig framför ratten om jag inte trott att det skulle gå utmärkt. Kontroll är mitt andra namn, strax efter Noggrann och Ansvarstagande. Vad jag däremot kom att tänka på när jag faktiskt fick motorstopp inne i centrala Malmö var alla hundratals gånger det hände under min övningskörningsperiod och hur jag reagerade då.

När jag skulle ta körkort var det mamma som fick stå ut med mina oberäkneliga raseriutbrott. Tonårshormonerna bubblade med frustrationen och jag skrek och svor långa ramsor om att JAG ALDRIG NÅNSIN SKULLE LYCKAS TA NÅTT J-VLA KÖRKORT! Vid varje motorstopp, felväxling eller ryckig inbromsning upprepades detta orerande och tro mig när jag säger att det hände ofta. Mamma som borde ha tappat tålamodet som vilken annan mänsklig varelse som helst gjorde det motsatta. Vid ett tillfälle sa hon till mig att svänga in vid en rastplats. Hon bad mig att stänga av motorn och vände sig mot mig där jag satt och andades ljudligt genom näsan. Mitt käkparti stelnade alltmer och läpparna sögs in av tändernas kraft för att hindra fler svordomar från att komma ut. Där och då sa hon, med sin alltid så pedagogiska röst:

"Caroline, tänk på den största idioten du kan komma på." Instinktivt dök minnesbilder upp av kvinnan som jobbat i cafeterian på ridskolan när jag var liten. Jag grimaserade när jag tänkte på vårtan intill hennes nariga, rökrynkiga läppar, de små intetsägande musögonen och den hårda rösten som en gång frågat mig om jag var dum i huvudet.
"Mm.."
"Har han eller hon körkort?"
"Ja."
"Ja men då så, varför skulle då inte du kunna ta körkort?"

Jag minns att jag såg på min mamma och andades ut. Jag skakade loss spänningarna i axlarna, startade motorn och körde iväg. Avslappnad. Lugn. En bättre förare. Det var inte sista gången jag fick motorstopp eller slirade på kopplingen, det förstnämnda hände ju faktiskt bara häromveckan. Men mitt körkort fick jag strax efter detta samtal, på första uppkörningsförsöket och har haft det i plånboken i över 8 år nu. Kunde cafeteriahäxan så kunde jag.


                               

                        Mamma och jag skrattar kuggning RAKT upp i ansiktet - HA HA HA.


En hand mot din strupe och andas blir svårt.

"H*n skulle aldrig göra något sånt" / "Jag har känt honom/henne ända sen h*n var liten", säger ofta anhöriga och vänner i situationer som rör brott av något slag. Tyvärr alltför ofta vid våldsbrott. Jag tog del av det senast idag och jag kan inte göra annat än förfäras över en sådan inställning. För vad vet man egentligen om en annan människa? Man kan hävda att man känner någon, men enligt min mening aldrig fullt ut. Alla har vi ogästvänliga skrymslen i personligheten och solfläckar i psyket vilket i sin tur är viktiga platser att själv besöka i en strävan efter självkännedom och kunskap om vad man är kapabel till. Men du kan aldrig förvänta dig att du någon gång bjudits in till dessa platser hos någon annan. Vid tal om självrannsakan bortser jag givetvis från personer med gravt psykiska störningar, ett tillstånd som utesluter sådant och som ibland också utgör ytterligare en faktor som många väljer att bortse från. "H*n är inte sjuk", säger man och låter förövaren hållas med en uppfattning om att något måste ha triggat igång denne till att agera som h*n gjort, vilket i vilken situation som helst, sjuk eller ej, fråntar förövaren det allra viktigaste, nämligen det egna ansvaret. Vad jag vill få sagt med detta är följande: Förutsätt aldrig att du "känner" någon, för "I de lugnaste vatten" är inte en klyscha. Det är ett väl använt ordspråk av en legitim anledning.


Penna vs. tangenter

Inför den här veckans skrivuppgift gör jag efterforskningar kring ingen mindre än Virginia Woolf. Jag har nämligen valt att skriva en skönlitterär skildring av (kärleks)relationen mellan henne och författarinnan/poeten Vita Sackville-West. Jag har till min stora glädje hittat en bok med många av de brev som de två kvinnorna sände varandra. Det känns privat. Det är privat. Ibland slutar jag läsa och tvivlar på om jag bör fortsätta men vänder ändå blad och bjuder in mig själv i blottade tankar och känslor. Det är vackert. Naket. "Ett riktigt brev ska vara som ett troget vaxavtryck av ristningarna i själen" skrev Woolf en gång och till det tycker jag hon håller sig trogen. Jag läser de snirkliga orden hon skrivit. Skarpa från stålpennans tryck mot arket. Hårda av frustration. Ändå mjuka av hängivelse. Pappret har skrynklats. Rivits av i hörnet. Fuktats. Jag kan inte hjälpa att jag rynkar pannan åt tangentbordets knattrande när jag skriver detta. Jag kommer att tänka på de mail som skrivs och skrivits med samma metod. Vad hände? Vad hände med det krafsande ljudet av en pennspets mot ett papper? Vad hände med vackert färgade ark, kuvert förseglade med sigill, torkade tårfläckar, kyssmärken, skakig nästintill oläslig handstil och personlig prägel?
 
Times New Roman. 12 punkter. Enkelt radavstånd. Dagens romantik och tidsbesparing, people. Lova att göra det bästa av det. Det måste vi.


                                 


Varför måste alla inlägg ha en titel?

Eva vackra Dahlgren tyckte i lördagens program av ”Så mycket bättre” att det skulle bli så spännande att höra någon annan sjunga hennes låtar för det var ”ju ingen som gjort det förut”. Jag vill nu påpeka att det finns en anledning till det. För såhär är det, ingen kan eller bör sjunga hennes låtar, förutom hon själv, bara hon. Laleh gjorde ett accepterat försök bland de fem deltagarna men, i slutändan är det i det här fallet ändå bara poeten själv som kan framföra tonerna med den exakthet och känsla som krävs för att göra budskapen rättvisa.  

Hursomhelst, nu har jag sagt mitt om den saken. Jag hoppas på att inom kort se programmet igen via tv4play tillsammans med min minst lika hänförda vän Manuela. Vad sa du? Vill du kolla med oss? Eh, tro mig, du vill inte bevittna ett sånt emotionellt kaos. Vi tar besatthet till helt nya nivåer. Så, kolla med någon annan. App, app, enough said. 

Nu ska jag låta "Vem tänder stjärnorna" smeka mina sinnen med fjäderlätt precision innan jag går och lägger mig. Hejrå.





Some music for my mind

Oj! Här har det levererats noveller till blogginlägg ser jag nu när jag sitter och scrollar ner. Då tänker jag inte bara på hur det skönlitterära skrivandet lyckats leta sig in i innehållet utan framförallt på texternas längd. Jag ska därför hålla mig mycket kort den här gången och bara tipsa om en nybakad cover. Laleh har nämligen tagit sig an Tomas Ledins "Just nu". Den letade sig in. Kanske gör den även det för dig.

Justja. Det blev visst något slags alster också när jag satt och lät låten gå på repeat. Jag må vara ringrostig på poesifronten men skapande är alltid skapande och musik som kreativitetens bränsle ska inte underskattas:

"Ack, ack", sa minnet.
”Och nu då?" frågade oron. 
”Tyst, hör ni inte?”
Inget svar.
Do-donk. Do-donk. Do-donk.
Hjärtat slår,
Som förr,
Kanske sen,
Särskilt nu,
Just nu.
Minns det, lev så.

Nollprocentigt, tack.

Nyvaken och inälvorna knådas under hud och kött. Du ligger på mage med huvudet vridet i en obekväm vinkel och huden klibbar fast mot svettiga, skrynkliga lakan. Hjärtat bultar i bröstet och gårdagens drycker bränner förbittrat på läpparna. Du kan inte öppna ögonen. Vill inte öppna ögonen. Då kommer du se vad klockan är. För ja, vad är den? Tolv? Ett? Kanske till och med två. Du vänder dig så du ligger på rygg. Stryker händerna genom håret. Blundar hårdare. Flackande minnesbilder av natten på display på näthinnan. Minnen av konversationer på repetition. Vem var personen som stod där och orerade i dina skor, dina kläder, din hud? Känner ni varann? Vill du göra det? Verkar vara osäker. Frustrerad. Burdus. Klumpig. Sig själv? Nej.

En osynlig, tredje hand tar ett stadigt grepp om halsen. Når luften ner i lungorna? Du öppnar ögonen och stirrar upp i taket. Allt du ska hinna göra idag. Du blundar igen och en dämpande massa, likt bomull runt hjärnan, hindrar tankar och känslor från att finna logik och ordning. Ingenting av värde kommer bli gjort. Inga beslut kommer att tas. Det vet du om. Inte av din lealösa kropp eller ditt huvud med hjärnkapacitet i klass med en lobotomerad duva. Du tar ett djupt andetag. En ansträngning du förmår. Andas bör man, det enda du vet just nu. Övrig klarhet, obefintlig. Kemisk ångest, högst närvarande.

Känns det bekant? Kanske rentav tröttsamt? Jag vet inte med dig, kära läsare, men jag själv har nått en gräns. Det får vara slut på sånt där. Det får vara slut på kvällar där jag låter mig själv och mitt leverne påverkas av alkohol och bakfyllemorgnarna som kommer av det. Min kreativitet och självkännedom kommer ur sinnesnärvaro och fokus, vilket kemiska substanser från ölfabriker och vingårdar aldrig kan erbjuda mig. Jag har en debutroman att skriva och personliga karaktärsdrag att utveckla som jag kan stå för och vara stolt över. Så jag beställer in en rom och cola utan rom när jag går ut ikväll och en lång tid framöver. För det räcker nu. Det räcker.


RSS 2.0