En röd och en vit... strumpa.

Jag läste nyss mitt inlägg från igår och förfäras lite faktiskt. Jag förfäras över negativt laddade ordval och det faktum att jag liknat mitt liv vid ett slagfält. Idag dyker istället vackra livserfarenheter upp som på display på näthinnan – år och stunder av lycka, skratt, vänskap, kramar, kärlek, njutning, sex, spännande möten, kreativitet, intellektuella utbyten, galna upptåg, nya vandringsleder och fjärilslätta vingar. De får inte förminskas eller glömmas bort. Men det fick inte plats där, igår. Jag läser inlägget igen, vill ta bort det, låter fingret vila över deleteknappen. Varför vill jag ta bort det? Förmodligen för att hindra fler från att läsa och göra sin egen tolkning av mig som person. För vad tänker folk? Att jag är falsk? ”Fasadernas furir” - kan man lita på en sån? Om de tänker så, då har jag ju inte fått fram det jag ville ha sagt. Jag kanske borde redigera, radera, lägga till... något? Eller helt enkelt skriva det här inlägget som du läser just nu. Suck. Återigen detta behov av kontroll. Jag lyfter fingret från delete till musplattan och scrollar istället ner till vad någon skrivit om mig, som utan att ha träffat mig, förstod mig och min person:

 

Du har ”regler” i huvudet som du följer, en massa måsten. Du kämpar väldigt mycket, även om du kanske inte säker på vad du kämpar för och känner en längtan till enkelhet. Att få slappna av för en gångs skull.”

 

Och ja, det är ju det jag vill ha sagt egentligen. Jag vill inte beskriva mitt liv i stridstermer. Inte slåss. Inte planera och strukturera minsta lilla åtagande, tanke eller känsla. Inte tänka konstant på hur jag uppfattas, vilket anseende jag har. Jag vill bara vara jag och våga visa det för andra, bara vara mänsklig och framstå som så. Jag vill slappna av. Därför ska jag göra någonting åt min situation - försöka släppa på kontrollen. ”Du borde dra på dig ett omaka par strumpor för en gångs skull”, sa en nära vän häromdagen och jag skrattade åt hennes förslag då. Men nu låter det inte så dumt. Babysteps, people. Babysteps.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0