Mitt personliga slagfält

Många gånger har jag stridit för min sak och vunnit. Men jag har även förlorat, mer än sällan stupat. Jag har då rest mig upp, borstat av dusternas damm, skaffat mer rustning och putsat den blank med erfarenheter. Det här har upprepats för varje nederlag och jag har blivit skottsäker. Utvändigt. Märk väl detta. Utåt sett. För innanför flera lager av osynligt pansar, under hud och bakom likgiltigt uttryck finns, Jag. Mina tankar. Mina känslor.

 

När det rör sig om just sorg, ångest, osäkerhet eller andra tunga ämnen visar jag det sällan offentligt. Sårbarhet kräver mod. Sänkt barriär. En slägga mot muren. Avkall på kontrollen. Kontroll - mitt andra namn, på gott men mycket ont. Det enda logiska alternativet, i mitt krav på ett balanserat beteende, blir därför att låta allt fladdra likt berusade flygfän innanför rustningen. Inte för min bekvämlighet, för tro mig när jag säger att vingarna skaver, utan för andras trevnad. Jag vill vara tillags. Inte till besvär. Anpassningsbar. Förstående. Logisk. En fixare. Mina känslor är mina känslor. Ingen annans. De ska förvaltas i min kammare. Lösas upp och bearbetas av mig. Allena. Så, jag är ingen soldat. Jag är fasadernas furir.

 

Såhär har jag fungerat länge och jag har en idé om varför, men det tänker jag inte nämna här. Vad jag dock vill säga är att det inte är hållbart. Inte för mig själv. Inte för någon annan. Så, ja. Där har vi det. Där har jag det.

 

Visst är det relativt lätt att inse vad som behöver åtgärdas men ack så svårt att veta hur?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0