Nollprocentigt, tack.

Nyvaken och inälvorna knådas under hud och kött. Du ligger på mage med huvudet vridet i en obekväm vinkel och huden klibbar fast mot svettiga, skrynkliga lakan. Hjärtat bultar i bröstet och gårdagens drycker bränner förbittrat på läpparna. Du kan inte öppna ögonen. Vill inte öppna ögonen. Då kommer du se vad klockan är. För ja, vad är den? Tolv? Ett? Kanske till och med två. Du vänder dig så du ligger på rygg. Stryker händerna genom håret. Blundar hårdare. Flackande minnesbilder av natten på display på näthinnan. Minnen av konversationer på repetition. Vem var personen som stod där och orerade i dina skor, dina kläder, din hud? Känner ni varann? Vill du göra det? Verkar vara osäker. Frustrerad. Burdus. Klumpig. Sig själv? Nej.

En osynlig, tredje hand tar ett stadigt grepp om halsen. Når luften ner i lungorna? Du öppnar ögonen och stirrar upp i taket. Allt du ska hinna göra idag. Du blundar igen och en dämpande massa, likt bomull runt hjärnan, hindrar tankar och känslor från att finna logik och ordning. Ingenting av värde kommer bli gjort. Inga beslut kommer att tas. Det vet du om. Inte av din lealösa kropp eller ditt huvud med hjärnkapacitet i klass med en lobotomerad duva. Du tar ett djupt andetag. En ansträngning du förmår. Andas bör man, det enda du vet just nu. Övrig klarhet, obefintlig. Kemisk ångest, högst närvarande.

Känns det bekant? Kanske rentav tröttsamt? Jag vet inte med dig, kära läsare, men jag själv har nått en gräns. Det får vara slut på sånt där. Det får vara slut på kvällar där jag låter mig själv och mitt leverne påverkas av alkohol och bakfyllemorgnarna som kommer av det. Min kreativitet och självkännedom kommer ur sinnesnärvaro och fokus, vilket kemiska substanser från ölfabriker och vingårdar aldrig kan erbjuda mig. Jag har en debutroman att skriva och personliga karaktärsdrag att utveckla som jag kan stå för och vara stolt över. Så jag beställer in en rom och cola utan rom när jag går ut ikväll och en lång tid framöver. För det räcker nu. Det räcker.


Kommentarer
Postat av: Jouni

Det märks att du jobbar på med boken. Det skönlitterära smittar av sig på bloggen. Jag behöver lite tåglitteratur, så du kan väl ta och skriva klart den där boken snart. Dealio?

2011-11-04 @ 22:47:13
Postat av: Lena

Gick rakt in i mitt innersta. Jag har oxå fått nog o nu har jag även fått mod. TACK!

2011-11-05 @ 19:22:37
Postat av: Caroline

Jouni: Ja, visst letar det sig in skönlitterära skildringar här numera. Jag jobbar på det min vän, jag jobbar på det. Håll ut, läs Szymborska sålänge, briljant poet.



Lena: Det glädjer mig att jag verkar ha motiverat och inspirerat. Må finast och lycka till!

2011-11-06 @ 00:31:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0