Penna vs. tangenter

Inför den här veckans skrivuppgift gör jag efterforskningar kring ingen mindre än Virginia Woolf. Jag har nämligen valt att skriva en skönlitterär skildring av (kärleks)relationen mellan henne och författarinnan/poeten Vita Sackville-West. Jag har till min stora glädje hittat en bok med många av de brev som de två kvinnorna sände varandra. Det känns privat. Det är privat. Ibland slutar jag läsa och tvivlar på om jag bör fortsätta men vänder ändå blad och bjuder in mig själv i blottade tankar och känslor. Det är vackert. Naket. "Ett riktigt brev ska vara som ett troget vaxavtryck av ristningarna i själen" skrev Woolf en gång och till det tycker jag hon håller sig trogen. Jag läser de snirkliga orden hon skrivit. Skarpa från stålpennans tryck mot arket. Hårda av frustration. Ändå mjuka av hängivelse. Pappret har skrynklats. Rivits av i hörnet. Fuktats. Jag kan inte hjälpa att jag rynkar pannan åt tangentbordets knattrande när jag skriver detta. Jag kommer att tänka på de mail som skrivs och skrivits med samma metod. Vad hände? Vad hände med det krafsande ljudet av en pennspets mot ett papper? Vad hände med vackert färgade ark, kuvert förseglade med sigill, torkade tårfläckar, kyssmärken, skakig nästintill oläslig handstil och personlig prägel?
 
Times New Roman. 12 punkter. Enkelt radavstånd. Dagens romantik och tidsbesparing, people. Lova att göra det bästa av det. Det måste vi.


                                 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0