En hand mot din strupe och andas blir svårt.

"H*n skulle aldrig göra något sånt" / "Jag har känt honom/henne ända sen h*n var liten", säger ofta anhöriga och vänner i situationer som rör brott av något slag. Tyvärr alltför ofta vid våldsbrott. Jag tog del av det senast idag och jag kan inte göra annat än förfäras över en sådan inställning. För vad vet man egentligen om en annan människa? Man kan hävda att man känner någon, men enligt min mening aldrig fullt ut. Alla har vi ogästvänliga skrymslen i personligheten och solfläckar i psyket vilket i sin tur är viktiga platser att själv besöka i en strävan efter självkännedom och kunskap om vad man är kapabel till. Men du kan aldrig förvänta dig att du någon gång bjudits in till dessa platser hos någon annan. Vid tal om självrannsakan bortser jag givetvis från personer med gravt psykiska störningar, ett tillstånd som utesluter sådant och som ibland också utgör ytterligare en faktor som många väljer att bortse från. "H*n är inte sjuk", säger man och låter förövaren hållas med en uppfattning om att något måste ha triggat igång denne till att agera som h*n gjort, vilket i vilken situation som helst, sjuk eller ej, fråntar förövaren det allra viktigaste, nämligen det egna ansvaret. Vad jag vill få sagt med detta är följande: Förutsätt aldrig att du "känner" någon, för "I de lugnaste vatten" är inte en klyscha. Det är ett väl använt ordspråk av en legitim anledning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0