Med risk för vitrockar och kramtröja.

En kvinna står i en sjö med vatten till midjan. Hon är naken men hon täcker de små brösten med korslagda armar. Frusen fast i bottnens blålera. Vinden är stilla och grenar från pilträden vid en multnad båtbrygga skapar ringar på den svarta ytan. Ringarna ökar i omfång och hinner försvinna innan de når fram till henne. Där hon står är allt stilla. Fåglarna som innan väsnats i vassen har tystnat. Syrsorna likaså. Allt är tyst. Hon svajar till, återfår balansen, rätar upp sig. Svajar kraftigare. Åt vänster. Åt höger. Naglarna klöser brösten och strimmor av blod söker sig nedför midjan och blir ett med vattnet. Vattnet som redan färgats av samma mörkröda nyans. Hon öppnar munnen för att skrika men hinner falla framåt. Underkroppen vilar kvar i käftar under ytan och överkroppen drivs iland av panikslagna simtag. Hon kippar efter luft, griper efter mark, drar sig upp över gammalt fisknät, kapsyler och snäckskal.

Kvinnan rullar runt på rygg och rör handen över brösten, över magen, ned över köttslamsor och höftbenspipor. Halv. Något suger sig fast och hon tittar ner mot sin sargade kroppshalva och ser små svarta blodiglar på blodkärlsstumparna som hänger fram. Det knäpper när de suger, tömmer vad som finns kvar. Ute i vattnet flyter två ben upp, tuggade på, utspottade. Ögonen rullar i sina hålor. Hon kan inte hålla dem öppna. Kniper, hårt. Flämtar, högt. Skakar. Krampar.

”Behöver du hjälp?” Kvinnan sträcker ut sin hand i blindo mot en flicka som står klädd i ett benvitt nattlinne med långt svart hår i smala stripor längs ett avlångt ansikte. Kvinnan öppnar ögonen och ser på henne. Hon drar efter andan och drar tillbaka handen igen mot sitt bröst. I flickans tomma ögonhålor patrullerar kackerlackor och tråd som en gång täppt igen munnen med stygn hänger från de spruckna läpparna. Flickan sliter tag i kvinnans arm och för en lång, gulnad, sprucken nagel över insidan av underarmen. Pressar den hårt, genom skinnet, in till senor och ben. Hon för armen mot munnen och låser tänderna kring skelettbenet som blottats. Ruskar om en kropp som stelnat. Dock inte av död. Än är kvinnan inte död. Hennes mun är öppen. Inget ljud. Inga ord. Inget skrik. De uppspärrade ögonen översätter skräcken.

Senaste skräckfilmen på en biograf nära dig? Nej, bara en av mina många feberdrömmar natten till igår. Hej och hå.


Kl: Nu.

Igår var jag med om något ovanligt. Jag stressade ner. Jo, det är sant. Jag var i vanlig ordning ute i god tid inför ett ärende och hade inte något annat jag kunde klämma in som sysselsättning fram tills dess, vilket resulterade i fri lek. Jag strosade därför in i en matbutik och gick avsiktligt långsamt mellan hyllor av råvaror och halvfabrikat. Där läste jag etiketter noggrant, begrundade otaliga smaker av drickyoghurtar, registrerade doften av utspilld öl och övermogen banan och fastnade med blicken vid en kartong ekologiska makaroner. Varför det sistnämnda? För att den var fin. Eh, ja. Men vet ni vad, jag levde i nuet under de där få minuterna, något jag vet att jag vill göra oftare.

Med en fot i dåtid och en fot i framtid finner man sällan den balans som behövs i nuet. Bara just nu kan vi leva, tänka, känna och uttrycka våra känslor. Så med båda fötterna i nutid borde sinnesnärvaron gynnas som i sin tur krävs för att undvika stress och oro för svunnen tid och kommande dagar. Äkta Mindfulness-anda. Lättare sagt än gjort? Hell to the yeah! Irrelevant? Hell to the no!

Hursomhelst. Andra kanske känner doften av krispig höst, beundrar himlavalvet eller uppskattar solens värmande strålar mot trånande hud och inser att de vill känna av och uppleva nuet och allt det vackra det har att komma med. Jag noterar halvrutten banan och hur skorna klibbar fast i golvet vid pantmaskinerna och känner närvaro i vardagen. But hey, låt mig slänga in en utnött klyscha och hävda att alla sätt är bra utom de dåliga när det kommer till att granska sin situation och sina behov.

                   


RSS 2.0