Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig.

Jo jag lever. Bloggen kräver dock ett återupplivningsförsök, so here I go. Förra veckans skrivuppgift var något av det mest intressanta jag gjort i skrivväg. Jag ombads att beskriva tre sängar: Den säng jag sov i som barn, den säng jag sov i inatt och min drömsäng. Sängarna skulle representera mitt "jag". Ord är ju som väl känt laddade på olika vis och vid rätt användning kan de säga otroligt mycket. Vikten låg den här gången vid gensvaren, att vi i gruppen skulle utröna varandras temperament, personligheter och karaktärsdrag och delge varandra om våra teorier. Det var bland det svåraste jag har gjort och därför även bland det roligaste och mest givande. Men mest intressant var ändå att få gensvar avseende mina egna sängbeskrivningar. Nedan följer de karaktärsdrag mina fyra författarkollegor kunde se hos mig, i mitt sätt att beskriva mina tre sängar:

Perfektionist, effektiv, stressad, neurotisk, pedantisk, överbeskyddad, trygg bas hos förälder, högfärdig, rättvis, omtänksam, organiserad, gör ingenting halvhjärtat, kreativ, svag för nostalgi, jordnära, praktisk, har ett socialt behov, närhetssökande, trygghetssökande, svag anstrykning av Malmö-vänsteråsikter och möjligen Gudrun Sjöden-kläder.

Med undantag för klädstilen så tror jag att de som känner mig förstår vilken triumf det här var för mig att se,  främst författarmässigt. Jag vill avsluta med en formulering som författarkollegan Robert skrev som berörde mig djupt:

"Jag tror att du ofta känner dig stressad och att du har ”regler” i huvudet som du följer, en massa måsten. Du kämpar väldigt mycket, även om du kanske inte säker på vad du kämpar för och känner en längtan till enkelhet. Att få slappna av för en gångs skull."

Han såg mig. Han träffade rakt in. Rakt in i min påbyggnadsbara självkännedom med sin respektfulla analys. Tack vare mitt författarskap, tack vare min förmåga att ladda orden i en uppgift som rör något så basalt som miljöbeskrivning. Det känns och betyder. Hur mycket kan jag inte beskriva i ord. Ironiskt nog.

RSS 2.0