Vikten av rätt persons ärlighet

”Jag kommer isåfall förlora respekten för dig.” Det var allt hon behövde säga. Hon vars åsikt betyder så mycket för mig. Jag la ner besticken på tallriken, såg på henne under tystnad och inom mig växte där och då en beslutsamhet fram med övernaturlig styrka. En beslutsamhet att aldrig låta det gå så långt.

Vad hon syftade på var att snacket hade gått länge, det vet ni också som har följt den här bloggen, läst logginlägg på fb eller pratat med mig på krogen/caféet/promenaden/jobbet. Snacket om att jag skriver en bok, att den snart är klar och att jag ska pitcha mitt manus för ett bokförlag. Och när jag just den kvällen, på en restaurang i Warszawa, pratade om att jag gjort mig själv skyldig till framskjuten deadline upprepande gånger så gav hon mig just den varningen - varningen om att ett fortsatt ”mycket snack, lite verkstad”-beteende skulle få min trovärdighet som författare att dala i hennes ögon.

Nu har fyra veckor gått och hon har idag fått ett utskrivet manus i handen för att ge mig värdefull, non-sugar-coated, feedback. Det sista steget i den här bokformsprocessen. Så det funkade verkligen, att helt rätt person sa precis rätt sak vid rätt tillfälle för att jag skulle bli klar med råmanuset och för det är jag henne oändligt tacksam. Oändligt.



                    
                     Skaldar i Warszawa.
                     Foto: Jenny K Lundgren.


Minnen från svunnen tid

”Ska du verkligen ge dig ut i det här vädret?” Frågan repeterades i tanken. Skruvstädstryck mot tinningarna av den kvava luften och den blöta jackan klistrade redan mot kroppen. Det piskande regnet hindrade mig från att se längre fram än cykelstyret som jag krampaktigt höll tag i. Däcken slirade i groparna på den dåligt eftersatta landsvägen och skorna bjöd in vattnet som ett durkslag. Blixtarna lyste upp sommarkvällen och mullret skvallrade om att åskan snart var alldeles ovanför mig, mig om min rosa lilla bockstyrecykel. Om och om igen halkade jag på tramporna men jag saktade aldrig ner. Bostadsområdena låg i ryggen och framför mig bara skog och åkrar. Hjärtat slog hårt i bröstet, hårdare för varje smäll som steg i styrka. Till vänster om mig, i den täta granskogen hördes plötsligt en öronbedövande knall. Däcken slirade till av mitt skrämda ryck och jag återfick balansen i rättan tid. Blixten hade slagit ner, bara ett tjugotal meter från mig. Tårarna pressades fram och blandades med regnet på mina kinder. Mina 13-åriga kinder. Men jag stannade aldrig. Aldrig att jag skulle vända om. Jag trampade snabbare än vad som borde vara mänskligt möjligt och väl framme på gårdsplanen slängde jag cykeln i gruset och sprang in i det lilla stallet och slet åt mig ett grimskaft. Jag öppnade sedan den tunga bakdörren och utan att tänka sprang jag ut och följde den smala grusgången mellan två åkrar upp mot skogen. Intill grinden i hagen stod han och väntade. Han pressade sin dyblöta bringa mot staketet som för att själv försöka pressa sig ut. Ögonvitorna glänste med blixtarna som lyste upp himlen allt tätare och hans hesa gnäggning för att hälsa mig drunknade i nästa knall. Jag öppnade upp, kopplade honom snabbt och tillsammans började vi springa. Just när vi nådde fram till grusstigen mellan de båda åkrarna tvärstannade vi båda. Blixten hade slagit ner i ett av de närliggande träden inne i skogen vi just lämnat och i bråkdelen av en sekund lystes hela himlen upp. Ett oavbrutet dagsljus av blixtar. Jag strök handen över hans nosrygg och så sprang vi. Jag kan inte minnas att jag någonsin sprungit så fort. Sällan att mitt hjärta slagit så hårt som då. Sällan att jag varit så rädd. Han vid min sida, mot och tillslut in i det torra, trygga, varma stallet. Min vapendragare. Aldrig att jag skulle ha gjort annorlunda. För min allra bästa vän.


                                
                                 Knubbe


Alla Vilda

Vad som utgör en bra film, enligt mig, är då antalet tolkningar av vad som skildrats är lika många som antalet själar i bio-salen. Vi har alla gått igenom olika saker, format händelser till erfarenheter och beroende på var i livet vi befinner oss just då, just som vi sitter framför filmduken, kan spela en avgörande roll för hur vi uppfattar budskap och undermeningar i det vi får ta del av. Just detta fenomen tycker jag erbjuds i och med den livsfilosofiska filmen Alla Vilda, en dokumentär baserad på en av Birgitta Stenbergs självbiografier med samma namn. Den erbjöd mig att känna och känna efter. Vad är det jag ser, tar till mig och berörs av?

 

I filmen får vi följa författaren då hon återvänder ut i världen för att, ca 60 år senare, möta älskare och älskarinnor från sina unga år på 50-talet då hon sökte friheten i Europa. Det fria livet utanför normen. Det fria livet med utanförskapets villkor.

 

Igår på Inkonst i Malmö fanns Birgitta själv på plats tillsammans med en av filmens två kvinnliga regissörer och vi i publiken fick möjlighet att ställa frågor efter visningen. Frågor om kärlek, relationer, droger, författarskap, möten, avsked och normbrytande vägval. Jag själv kom givetvis på mina frågor efteråt, detta då jag var fullt upptagen med att smälta det jag just sett. Men det gör mig inget. Jag fick så mycket ändå. Det vackra. Det liderliga. Det kloka. Det tänkvärda. Det fria.

 

Vid det här laget har ni säkert redan listat ut vad jag kommer skriva härnäst. Japp. Se den.

 

 


RSS 2.0