Minnen från svunnen tid

”Ska du verkligen ge dig ut i det här vädret?” Frågan repeterades i tanken. Skruvstädstryck mot tinningarna av den kvava luften och den blöta jackan klistrade redan mot kroppen. Det piskande regnet hindrade mig från att se längre fram än cykelstyret som jag krampaktigt höll tag i. Däcken slirade i groparna på den dåligt eftersatta landsvägen och skorna bjöd in vattnet som ett durkslag. Blixtarna lyste upp sommarkvällen och mullret skvallrade om att åskan snart var alldeles ovanför mig, mig om min rosa lilla bockstyrecykel. Om och om igen halkade jag på tramporna men jag saktade aldrig ner. Bostadsområdena låg i ryggen och framför mig bara skog och åkrar. Hjärtat slog hårt i bröstet, hårdare för varje smäll som steg i styrka. Till vänster om mig, i den täta granskogen hördes plötsligt en öronbedövande knall. Däcken slirade till av mitt skrämda ryck och jag återfick balansen i rättan tid. Blixten hade slagit ner, bara ett tjugotal meter från mig. Tårarna pressades fram och blandades med regnet på mina kinder. Mina 13-åriga kinder. Men jag stannade aldrig. Aldrig att jag skulle vända om. Jag trampade snabbare än vad som borde vara mänskligt möjligt och väl framme på gårdsplanen slängde jag cykeln i gruset och sprang in i det lilla stallet och slet åt mig ett grimskaft. Jag öppnade sedan den tunga bakdörren och utan att tänka sprang jag ut och följde den smala grusgången mellan två åkrar upp mot skogen. Intill grinden i hagen stod han och väntade. Han pressade sin dyblöta bringa mot staketet som för att själv försöka pressa sig ut. Ögonvitorna glänste med blixtarna som lyste upp himlen allt tätare och hans hesa gnäggning för att hälsa mig drunknade i nästa knall. Jag öppnade upp, kopplade honom snabbt och tillsammans började vi springa. Just när vi nådde fram till grusstigen mellan de båda åkrarna tvärstannade vi båda. Blixten hade slagit ner i ett av de närliggande träden inne i skogen vi just lämnat och i bråkdelen av en sekund lystes hela himlen upp. Ett oavbrutet dagsljus av blixtar. Jag strök handen över hans nosrygg och så sprang vi. Jag kan inte minnas att jag någonsin sprungit så fort. Sällan att mitt hjärta slagit så hårt som då. Sällan att jag varit så rädd. Han vid min sida, mot och tillslut in i det torra, trygga, varma stallet. Min vapendragare. Aldrig att jag skulle ha gjort annorlunda. För min allra bästa vän.


                                
                                 Knubbe


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0