Godhet vs Ondska

Våld föder våld. Hört uttrycket förut? Tänkte nästan det. Men trots att det används väl i dagliga debatter och diskussioner så tycker jag mig inte se att innebörden når riktigt ända in. På facebook och i media florerar ständigt länkar till djurplågeri och olika skador som människor åsamkar varandra - ofta brutala sådana där offret lidit stor skada eller dött. Vad jag noterar i kommentarfälten till dessa informationsflöden är att reaktionerna liknar varandra. De liknar varandra i att man ”inte kan förstå” hur någon kan vara så grym/bestialisk/brutal/sadistisk. Det är här jag vill rikta fokus till vad som också förekommer mitt bland denna påstådda oförståelse. Här följer därför enstaka utdrag från diskussionstrådar som rört våldsbrott:

Skadeskjut jäveln och kulspruta sen honom i småbitar.” , ”Någon som gör nått sånt borde dö en vidrig, plågsam död.” , ”Kastrera fanskapet med en slö kniv.” , ”Såna äckliga jävla missfoster borde inte få leva.” , ”Nackskott!”

Läs dem igen och fundera över reaktionerna. Att människan kan vara ofantligt grym och utsätta andra levande varelser för smärta blir inte särskilt ologiskt längre, inte heller förvånande. Våld väcker egna tankar kring minst lika hänsynslösa hämndaktioner. Inte sagt att jag inte skulle önska något liknande för en gärningsperson som skadar min familj eller annan närstående, men jag står för den delen inte frågande till människans ondska. Den finns där, högst närvarande och gränsen mellan att bara tänka tanken och faktiskt utföra den kan av olika anledningar vara obefintlig för vissa personer – ingen ursäkt, bara ett konstaterande. Vad vi måste göra är att inte låta den ta över och med ”den” menar jag tviveln på mänsklig godhet. Hur? Ta hand om varandra.


                                
                                                    Bild hämtad från Google*


Skrivprocess - Mentalmess

För några månader sedan citerade jag Bukowski här i bloggen: ”These words I write keeps me from total madness.” Jag hävdade då att jag lever ut genom karaktärerna i boken jag skriver. Att jag låter dem gestalta vanvett för att själv hålla balansen i den psykiska hälsans vågskål. Jag inser nu att jag får förnya mitt uttalande. En aning. Givetvis ser jag fortfarande skrivandet som en hälsosam och härlig tillflyktsort och avlastningsmetod i många avseenden men efter att ha ägnat otaliga timmar till hittepå och skruvade alteregon får jag erkänna att galenskapen smyger sig på. Sakta men lovande säkert. ”If this is madness... yet there is a method to it.” sa Shakespeares Hamlet och jag gillart!


                       


RSS 2.0