5 juni 1985 kl:09.19

En regnbågsfärgad skrivmaskin till min födelsedag?



Ja tack.


Uppföljningsrapport

Idag har mitt bokmanus lagts på lådan. Sinnestillstånd: skräckblandad förtjusning. Magkänslan: stabil. Utmattning: total.

Lägesrapport

Jag kom nyss på att jag varit dålig på att informera er om min manusprocess. Det går sakta men säkert framåt. Idag blev följdbrevet klart. På söndag får jag mitt manus från den sista korrekturläsaren. Söndagnatt blir förmodligen sömnfattig då jag kommer bli ännu mer av en obotlig perfektionist de sista avgörande timmarna innan det på måndag är dags att skriva ut, väga kuvert, fukta frimärken och lägga på lådan - om jag hinner före brevbärarens sista tömning efter jobb vill säga. Annars, tisdag. Sedan är det bara att vänta på besked och tur är ju då att jag redan formulerat tankar och idéer för ett nytt manusprojekt som kommer hålla mig sysselsatt de närmsta månaderna. Lägesrapport, check.


Om något jag aldrig önskat eller krävt av någon annan än mig själv

Perfekt. Mitt dröm-epitet för några år sedan. Jag trodde på den tiden att perfektion skulle ge mig kärlek. Jag trodde att det skulle ge mig trygghet och stabilitet. För vem skulle lämna någon som saknade brister? Vem skulle lämna någon som var felfri? Med denna förvrängda verklighetsuppfattning tillät jag därför aldrig några snedsteg från min sida, inga misslyckanden och Gud nåde mig om jag visade känslor utan att först analysera min roll i sammanhanget, kontrollera mina sinnen, arrangera mina tankar och konstruera en reaktion. För ja, jag trodde naivt nog att jag, genom att anpassa mig efter alla situationer jag hamnade i och inte agera på ärlig impuls, skulle framstå som perfekt och bli omtyckt och älskad. Ni som redan här vill erbjuda mig en amatörterapeutisk analys av mitt beteende kan lägga ner projektet redan nu. Jag vet mycket väl vad allt detta beror på, det har jag vetat en längre tid. Vad jag dessutom insett är hur allt gjorts på bekostnad av mitt riktiga jag. Att anpassa sig till sådan grad är långt ifrån självutvecklande, allra minst hälsosamt.

Nu tror ni kanske att jag kommer skriva att jag brutit mig loss från det här destruktiva tanke- och beteendemönstret, som ett klämkäckt avslut på det här ventilerande inlägget. Men då har ni fel. För riktigt så enkelt är det inte när det rör sig om det mänskliga psyket. De senaste två åren har jag inte medvetet eftersträvat att vara ”perfekt” men i många avseenden kontrollerar jag mig själv fortfarande i allra högsta grad på grund av det mångåriga självskadebeteendet som jag vågligt nog vill kalla det. Att jag är författare idag försvårar dessutom utvecklingen. Jag gömmer mig nämligen bakom orden istället för att agera spontant många gånger. Jag beskriver vad jag känner och tänker i skrift – vackert, naket, rakryggat, alltid så ärligt. Men jag vet ju trots allt vad som väger tyngre. Att visa det.

Jag har alltså inte lyckats med en omvälvande förändring än, men jag har blivit medveten och det är banne mig ett femtio-mila-kliv på vägen. Jag vet dessutom att jag inte är perfekt, långt ifrån faktiskt och det är förbannat skönt att inte vilja vara det heller. Perfektion är lögn och jag vill göra det bästa jag kan för att vara ärlig mot mig själv.


Florence And The Machine

Pulsen i glödlampan under de inledande 7 sekunderna skapar en trygg bastakt i bröstet. Vad jag sedan gissar är ljudet av en harpa får sinnena att klarna. Fyrtaktspulsen av trummor som följer påminner hjärtat om att fortsätta slå, förse kroppen med blod, med liv. Rör jag mig med takten? Nej. Jag är redan trollbunden vid artistens inlevelse och energi. Totalt fokuserad resterande minuter. Texten blir sekundär, jag hör den knappt längre. Jag vill ha videon som display på näthinnan. Jag vill på så vis påminnas om kraften i rörelserna. Den ohämmade kraften. Jag vill ta till mig all styrka, all uttrycksfullhet, all intensitet. Jag vill lära av och röra mig så. Inombords.

Florence And The Machine - När 4 minuters artisteri ger konstgjord andning.





ART/POETRY LAB Wounded Knee

                      
                      
                                          Skinny demons can´t dance in a puddle,
                                             But they are licking Emo chicks arse.
                                                              Used tongue.



Igår besökte jag ART/POETRY LAB Wounded Knee på Vår Kulturnatt i Malmö - en fortsättning på förra årets succé Studio Wounded Knee. Som besökare bidrog man även denna gång till konstverket då konstnären Jenny K Lundgren lånade oss sina ord från dikterna Songs From Black Well.

På ett välkomnande, intressant och kreativt sätt lockade upplägget fram den dolda poeten hos oss alla, oavsett ålder och erfarenhet. Alla tilläts vara sin egen fria ordkonstnär. Kylskåpspoesi när den är som roligast. Här ovan ser ni mitt bidrag, ett något försvenskat sådant, men diktens vägar äro fria, säger jag.

Så ni som missade det den här gången, håll utkik framöver efter fler tillfällen. Och medan ni väntar på er tur att, på ett roligt och avslappnat sätt, skapa ny konst av redan skapad - gå med i gruppen på fb och se resultatet från gårdagen: ART/POETRY LAB Wounded Knee.


Rörelse i orubbligt material

Kalla det prosa, kalla det lyrik, kalla det vad ni vill. En text blev det i alla fall när jag vid hemkomsten från Warszawa fick återuppleva en staty från Powazki kyrkogård igen, genom det fantastiska fotot som tagits. Jag färdades tillbaka. Till känslan, till tankarna, i just den stunden. Läs och följ med dit.


                      
                      Foto: Jenny K Lundgren



Gruset trycker mot fötterna genom tunna skosulor. Grus över jordlager, jordlager över gravar, 6 fot under. Det knastrar för varje vördnadsfullt steg jag tar. Adjektiven har varit många mellan minnesmonumenten, om form, material och anmärkningssvärda detaljer, men just här stannar jag och står tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

Så säg mig nu, du Analysmonster som tynger min högra axel till skolios-konsekvens. Tala om för mig vad statyn vill förmedla. Leds jag vägen av en utsträckt hand eller vänds jag ryggen med en avvisande gest?

Två rynkor i pannan blir allt djupare, en för varje fråga. Jag rör handen mot snitten, som för att jämna ut dom. Det är inte det jag känner. Inte något av det. Så vad är det då? Varför berörs jag så mycket att jag inte kan lämna platsen? Jag står kvar, tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

”Som ett ådernät”, säger hon när hon dyker upp bredvid mig. Jag följer hennes blick. Hon menar träden. Jag nickar långsamt, tar till mig symboliken och skapar en egen, tyst för mig själv. Grenarnas ådernät får stå för varandet här ovan jord, som en påminnelse att livet fortfarande pågår, även på en plats som den här.

Hon lyfter kameran, fångar allt i samma vinkel som jag står. Jag släpper henne inte med blicken. Hon är det vackraste jag vet. Hon med sitt sätt att se. Hon som väcker mitt Välmåendeväsen som nu viskar från min vänstra axel och överröstar Analysmonstret för en stund: Slappna av, släpp kartan, där finns ändå inget svar, släpp kontrollen, släpp frågorna, tänk inte, bara upplev, ta ett djupt andetag.

När jag andas ut för jag handen mot pannan. De två snitten har slätats ut. Jag tittar på statyn igen, med ögon jag väntat på. Jag upplever rörelse i orubbligt material. Ja. Jag upplever rörelse i ett material som inte tillåter det. Som ett löfte om det omöjligas möjlighet, om hopp, om livets oväntade överraskningar och kryphål till det som anses som ouppnåeligt. Just så. Bara så.

En nära-livet-upplevelse? På 106,25 tunnland gravplats? Mycket möjligt. Mycket känns möjligt.


RSS 2.0