Om något jag aldrig önskat eller krävt av någon annan än mig själv

Perfekt. Mitt dröm-epitet för några år sedan. Jag trodde på den tiden att perfektion skulle ge mig kärlek. Jag trodde att det skulle ge mig trygghet och stabilitet. För vem skulle lämna någon som saknade brister? Vem skulle lämna någon som var felfri? Med denna förvrängda verklighetsuppfattning tillät jag därför aldrig några snedsteg från min sida, inga misslyckanden och Gud nåde mig om jag visade känslor utan att först analysera min roll i sammanhanget, kontrollera mina sinnen, arrangera mina tankar och konstruera en reaktion. För ja, jag trodde naivt nog att jag, genom att anpassa mig efter alla situationer jag hamnade i och inte agera på ärlig impuls, skulle framstå som perfekt och bli omtyckt och älskad. Ni som redan här vill erbjuda mig en amatörterapeutisk analys av mitt beteende kan lägga ner projektet redan nu. Jag vet mycket väl vad allt detta beror på, det har jag vetat en längre tid. Vad jag dessutom insett är hur allt gjorts på bekostnad av mitt riktiga jag. Att anpassa sig till sådan grad är långt ifrån självutvecklande, allra minst hälsosamt.

Nu tror ni kanske att jag kommer skriva att jag brutit mig loss från det här destruktiva tanke- och beteendemönstret, som ett klämkäckt avslut på det här ventilerande inlägget. Men då har ni fel. För riktigt så enkelt är det inte när det rör sig om det mänskliga psyket. De senaste två åren har jag inte medvetet eftersträvat att vara ”perfekt” men i många avseenden kontrollerar jag mig själv fortfarande i allra högsta grad på grund av det mångåriga självskadebeteendet som jag vågligt nog vill kalla det. Att jag är författare idag försvårar dessutom utvecklingen. Jag gömmer mig nämligen bakom orden istället för att agera spontant många gånger. Jag beskriver vad jag känner och tänker i skrift – vackert, naket, rakryggat, alltid så ärligt. Men jag vet ju trots allt vad som väger tyngre. Att visa det.

Jag har alltså inte lyckats med en omvälvande förändring än, men jag har blivit medveten och det är banne mig ett femtio-mila-kliv på vägen. Jag vet dessutom att jag inte är perfekt, långt ifrån faktiskt och det är förbannat skönt att inte vilja vara det heller. Perfektion är lögn och jag vill göra det bästa jag kan för att vara ärlig mot mig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0