Rörelse i orubbligt material

Kalla det prosa, kalla det lyrik, kalla det vad ni vill. En text blev det i alla fall när jag vid hemkomsten från Warszawa fick återuppleva en staty från Powazki kyrkogård igen, genom det fantastiska fotot som tagits. Jag färdades tillbaka. Till känslan, till tankarna, i just den stunden. Läs och följ med dit.


                      
                      Foto: Jenny K Lundgren



Gruset trycker mot fötterna genom tunna skosulor. Grus över jordlager, jordlager över gravar, 6 fot under. Det knastrar för varje vördnadsfullt steg jag tar. Adjektiven har varit många mellan minnesmonumenten, om form, material och anmärkningssvärda detaljer, men just här stannar jag och står tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

Så säg mig nu, du Analysmonster som tynger min högra axel till skolios-konsekvens. Tala om för mig vad statyn vill förmedla. Leds jag vägen av en utsträckt hand eller vänds jag ryggen med en avvisande gest?

Två rynkor i pannan blir allt djupare, en för varje fråga. Jag rör handen mot snitten, som för att jämna ut dom. Det är inte det jag känner. Inte något av det. Så vad är det då? Varför berörs jag så mycket att jag inte kan lämna platsen? Jag står kvar, tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

”Som ett ådernät”, säger hon när hon dyker upp bredvid mig. Jag följer hennes blick. Hon menar träden. Jag nickar långsamt, tar till mig symboliken och skapar en egen, tyst för mig själv. Grenarnas ådernät får stå för varandet här ovan jord, som en påminnelse att livet fortfarande pågår, även på en plats som den här.

Hon lyfter kameran, fångar allt i samma vinkel som jag står. Jag släpper henne inte med blicken. Hon är det vackraste jag vet. Hon med sitt sätt att se. Hon som väcker mitt Välmåendeväsen som nu viskar från min vänstra axel och överröstar Analysmonstret för en stund: Slappna av, släpp kartan, där finns ändå inget svar, släpp kontrollen, släpp frågorna, tänk inte, bara upplev, ta ett djupt andetag.

När jag andas ut för jag handen mot pannan. De två snitten har slätats ut. Jag tittar på statyn igen, med ögon jag väntat på. Jag upplever rörelse i orubbligt material. Ja. Jag upplever rörelse i ett material som inte tillåter det. Som ett löfte om det omöjligas möjlighet, om hopp, om livets oväntade överraskningar och kryphål till det som anses som ouppnåeligt. Just så. Bara så.

En nära-livet-upplevelse? På 106,25 tunnland gravplats? Mycket möjligt. Mycket känns möjligt.


Kommentarer
Postat av: Manuela

Fint skrivit vännen. Du berör och du betyder <3

2012-05-07 @ 13:29:32
URL: http://manuelagaetani.blogg.se/
Postat av: Caroline

Tack så mycket finvännen. <3

2012-05-08 @ 22:17:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0