Dojjan

Våld föder våld. Hört uttrycket förut? Tänkte nästan det. Men trots att det används väl i dagliga debatter och diskussioner så tycker jag mig inte se att innebörden når riktigt ända in. På facebook och i media florerar ständigt länkar till djurplågeri och olika skador som människor åsamkar varandra - ofta brutala sådana där offret lidit stor skada eller dött. Vad jag noterar i kommentarfälten till dessa informationsflöden är att reaktionerna liknar varandra. De liknar varandra i att man ”inte kan förstå” hur någon kan vara så grym/bestialisk/brutal/sadistisk. Det är här jag vill rikta fokus till vad som också förekommer mitt bland denna påstådda oförståelse. Här följer därför enstaka utdrag från diskussionstrådar som rört våldsbrott:

”Skadeskjut jäveln och kulspruta sen honom i småbitar.” , ”Någon som gör nått sånt borde dö en vidrig, plågsam död.” , ”Kastrera fanskapet med en slö kniv.” , ”Såna äckliga jävla missfoster borde inte få leva.” , ”Nackskott!”

Läs dem igen och fundera över reaktionerna. Att människan kan vara ofantligt grym och utsätta andra levande varelser för smärta blir inte särskilt ologiskt längre, inte heller förvånande. Våld väcker egna tankar kring minst lika hänsynslösa hämndaktioner. Inte sagt att jag inte skulle önska något liknande för en gärningsperson som skadar min familj eller annan närstående, men jag står för den delen inte frågande till människans ondska. Den finns där, högst närvarande och gränsen mellan att bara tänka tanken och faktiskt utföra den kan av olika anledningar vara obefintlig för vissa personer – ingen ursäkt, bara ett konstaterande. Vad vi måste göra är att inte låta den ta över och med ”den” menar jag tviveln på mänsklig godhet. Hur? Ta hand om varandra.


                                
                                                    Bild hämtad från Google*

För några månader sedan citerade jag Bukowski här i bloggen: ”These words I write keeps me from total madness.” Jag hävdade då att jag lever ut genom karaktärerna i boken jag skriver. Att jag låter dem gestalta vanvett för att själv hålla balansen i den psykiska hälsans vågskål. Jag inser nu att jag får förnya mitt uttalande. En aning. Givetvis ser jag fortfarande skrivandet som en hälsosam och härlig tillflyktsort och avlastningsmetod i många avseenden men efter att ha ägnat otaliga timmar till hittepå och skruvade alteregon får jag erkänna att galenskapen smyger sig på. Sakta men lovande säkert. ”If this is madness... yet there is a method to it.” sa Shakespeares Hamlet och jag gillart!


                       

"När någon säger att du har förändrats kan det betyda att du bara har slutat leva ditt liv som de vill att du ska leva det.” När jag läste de orden häromdagen nickade jag instämmande, för jag mindes tillfällen genom åren då jag anpassat mig efter andra. Skrämmande mycket dessutom. Av flera olika anledningar som går way back. Men inte nu längre. Inte till sådan extrem grad som innan. Jag har förändrats och fortsätter till min stora glädje att göra det. För om 2010 var nya vandringleders år i och med min uppsägning från Socialtjänsten så har 2011 varit ett år av det avgörande valets följder. Följder i form av personlig insikt och integritet.

I januari började jag på en skrivarkurs tack vare att jag stannat upp och lyssnat inåt. Socionom på papper. Författare i praktiken. I själen. Denna lyhördhet för min egen person visade sig sedan i fler avseenden, mycket tack vare input utifrån. Jag såg mig t ex i spegeln en dag och ifrågasatte perfektionen. Alltid glad. Alltid förstående. Alltid balanserad. Alltid så jävla trevlig. Missförstå mig rätt. Jag älskar att vara och uppfattas som så, men när livet stundtals bjuder på dödsfall, sjukdomsbesked, konflikter, hjärtesorg eller andra oönskade scenarios vill jag inte vara en fasadernas furir. Effektivare nedbrytningsprocess får man leta efter.

Vad jag alltså lärt mig i år är att jag är mänsklig och jag lever mer och mer upp till innebörden av min tatuering som kom på plats i mars - att känna att jag lever mitt liv. En förändring i ytterst positiva grad alltså. Men att det skulle handla om ett ”nytt jag” vill jag inte säga. Ett ”befriat jag” är en mer rättvis beskrivning och jag ler av blotta tanken. En nära-livet-upplevelse kan man säga. Vackert.

Och vad gäller 2012 så ska det bli det positiva tänkandets år. Det tänker jag se till. Saker kommer säkerligen inträffa som får marken att rämna, precis som det gjort det här året och åren dessförinnan med murbräcksnyheter och händelser, men med tillgång till en större del av mig själv och med fantastiskt fina och betydelsefulla människor vid min sida, från gångna år eller nyfunna under detta, så känns framtiden rätt så stabil. Allt det vackra här i världen ska det ges plats till. Så. 2012. Jag är redo. Och om nu Mayakalendern har rätt att jorden går under, låt oss då all go together when we go.

Kärlek, Respekt och ett Gott Nytt År till er alla. Ta väl hand om er själva och varandra. <3


                                       

Åh ni tappra besökare. Förlåt mig gånger tusenfalt för mitt usla bloggande. Det är intressant hur dagar fyllda av skrivande kan råda brist på just det. Jag borde få sparken, tänker jag ibland om mitt självanställda yrkesval och inser varje gång att jag lånar resonemanget från Eva Dahlgren i hennes självbiografiska skaparbok "Hur man närmar sig ett träd". Jag läste den nyligen för fyrtioelfte gången för att jag hade ett behov av det och blev lika lugn som alla gånger dessförinnan. Hon sätter avskalade ord på de utmattande pendlar-scenarios jag så väl känner igen. Att man ena dagen tycker sig äga världen med sina formuleringar och idéer för att nästa dag inte åstadkomma mer än ett panntryck mot tangentbordet. Att man i ena stunden känner sig som ordets obevekliga härskare till att vid ett annat tillfälle inte förmå sig att använda skrivarhanden till annat än att pilla naveludd. 

Dahlgren ger inte några konkreta verktyg till mig som läsare. Hon skriver bara hur hon upplever processen av skapande och jag förstår. Jag vet och finner lugn i att jag inte är ensam. Jag vet mer än någonsin just nu hur det är att befinna sig på en ljusfattig botten, på knä, med bokens karaktärer invirade likt puppor runtomkring en, oförmögna att bete sig som de ska och bör för att föra historien framåt. Men tack vare Dahlgren får jag inte panik. Så är det. Jag är inte skaparfoglig just nu. Så jag tar en paus. Kollar Ellen Degeneres-show. Inser att jag dansar som hon. Skrattar åt det. Och någonstans där mellan navelpill, panntryck och skratt reser jag mig förr eller senare upp från botten med stöd av bokstäverna från en god formulering. Så är det. Jag vet.


                                          

Mycket intryck de senaste timmarna har resulterat i ett viktigt inlägg. Jag vet inte om ordet tacksamhet ger rättvisa till sammanhanget men jag blir det. Jag blir tacksam när någon beslutar sig för att dela med sig av det som gör ont - av sånt som skaver, gnager, kväver och kväser - av sånt som hånar och förminskar.  Vare sig det rör sig om ett blottande blogginlägg, ett självutlämnande videoklipp eller om det framkommer i ett samtal så är det en god sak. För oavsett tillvägagångssättet så innebär det att personen i fråga inte bunkrar allt inombords. De destruktiva tankedemonerna göder ofta sin vidriga existens med allt som lagras, med allt som det inte talas om. Detta riskerar i sin tur att slå ut de försvarsmekanismer som håller en människa uppe, som håller en människa vid liv, bokstavligt talat många gånger.

Det kräver styrka att inte göda de där ångesthungrande varelserna när tillvaron erbjuder kaos i kubik. Det kräver enorm styrka och energi att istället vända sig utåt - till någon som lyssnar - med ett skrovmål av erfarenheter som formats av känslor, tankar och händelser. Att någon är så stark ger i sin tur oss andra en chans att kliva fram och bevisa med ord och handlingar att personen ifråga betyder och hur mycket h*n betyder. Det är det jag är tacksam för - att h*n ventilerar för sin egen skull och då ger mig och andra möjligheten att motbevisa tankedemonerna - att förbanna dem/det som orsakat situationen och visa att man finns där. Som stöd. Som vapendragare. För personen att känna trygghet och tillit till när h*n kan behöva det.

Många söker Bygglov,
Långt ifrån alla beviljas,
Men ibland uppförs dörrar till hjärtat,
Och de öppnas,
på vid gavel.

Jag köper dörrstopp till några,
Andra stängs till slut,
Monteras ner,
eller glappar i gångjärnen.

Vissa har jag tappat nycklarna till,
De försvann kanske,
med de som gick,
Eller så svalde jag dem,
istället för stoltheten.

Några gick i baklås,
Vägrade släppa in,
igen,
Så jag höll foten för också,
För säkerhets skull.

Somliga får svängdörrar,
Lyckan kommer,
Lyckan går,
Slår tillbaka på ömtåliga tår,
Förlåt/Aj.

Ja, många söker Bygglov,
Knackar på,
De flesta oanmält välkomna,
eller medvetet inbjudna.

Döden tar dock till Murbräckan,
Kärleken likaså,
Ibland.
- reparationer som tar betalt i tid.

© Caroline Degerfeldt 111127

För ett tag sen fick jag en påse fylld av gratisprylar vid Malmö C. Tidningen Cosmopolitan var en av gåvorna. Jag betraktade omslaget medan jag tänkte tillbaka på min closet-case-tid i tonåren då jag försökte relatera till innehållet. Varje månad uppmanades jag hålla hoppet uppe om att ”den rätte mannen” skulle tillträda min vardag. Olika quiz skulle dessutom vägleda mig till att kunna uppfylla och tillfredställa ”mäns vildaste fantasier”. Jag slutade läsa tidningen av denna heteronormativa anledning. Idag inser jag ytterligare en faktor som hindrar mig från att återuppta en prenumeration, nämligen tidningens fokus på kvinnan som ständigt anpassande till och för sin partners behov.

Med en upplaga återigen i handen, ca 10 år senare, önskade jag något innan jag började bläddra. Jag önskade att innehållet börjat fokusera på att framkalla läsarens egna viljor och önskemål med målsättningar för att uppnå och tillfredställa dessa. Detta för att de i nästa steg ska veta vad de själva är beredda att göra för en eller flera partners.

Jag slog upp en sida på måfå och mötte redaktionens ord: ”På nätdejtingssidor uppmuntras vi ofta att lägga upp bilder inte bara på vårt ansikte utan även sådana som visar hur vi är och vad vi gillar ...” Bra, tänkte jag. Så är det ju. Om du väljer att söka kärleken på internet så är det ju toppen om dina besökare får en bild av vad som betyder mycket för dig som person. Uppmanas du som läsare att tänka så? Eh. Läs fortsättningen:

”... men det kan bli så fel. Här är bilderna han inte förstår." Och så får man bland annat läsa hur Andres 30 år, tycker att ett foto på hur du som tjej hoppar bungyjump gör att han uppfattar dig som en ”energisk typ på gränsen till enerverande.” Han ”vill ju mest äta middagar eller kolla på en film med dig.”

Att du, sportiga, utmaningssökande tjej bör fortsätta letandet, med fokus på någon som uppskattar dig och dina intressen nämns inte. Nej, för du ska väl knäppa av dig fallskärmen och sjunka ner i soffan med din nyfunna soffpotatis. Såklart. Allt för kärleken. Eller?

Och nej, det här handlar inte om skillnader mellan kvinnor, män, homos, heteros eller någon annan kategoriseringsmekanism. Det handlar det om brist på information från en inflytelserik tidning om en individs självständighet och självkännedom. Faktorer som i sin tur är nödvändiga för att överhuvudtaget kunna inleda och upprätthålla en givande relation för samtliga parter och jag tror att både han, hon och hens kan hålla med mig.

Det står helt still i huvudet. Bara att skriva den här meningen tog mig alldeles för lång tid och vad fyller den för funktion, egentligen? Jag har hamnat i ett blogg-blockad-vakuum mina damer och herrar. Detta beror på det intensiva arbetet jag lägger på otaliga efterforskningar till boken. Full fokus elsewhere. Att skriva om, i det här fallet, främmande livsöden på ett trovärdigt sätt tar sin tid och kraft. Jag måste dock säga att jag älskar det, den utmaningen det faktiskt är och jag kommer kunna vara stolt över min romandebut. Och vem vet, snart kanske jag känner för att göra bloggmaterial av de små, enstaka anteckningarna jag har i skrivhäftet jag alltid bär med mig. Anteckningar om saker jag hört, sett, kännt eller tänkt. En dag blir de värdigt formulerade här inne men just nu får det vänta och jag hoppas att ni har tålamod.


                    

Jag läste nyss mitt inlägg från igår och förfäras lite faktiskt. Jag förfäras över negativt laddade ordval och det faktum att jag liknat mitt liv vid ett slagfält. Idag dyker istället vackra livserfarenheter upp som på display på näthinnan – år och stunder av lycka, skratt, vänskap, kramar, kärlek, njutning, sex, spännande möten, kreativitet, intellektuella utbyten, galna upptåg, nya vandringsleder och fjärilslätta vingar. De får inte förminskas eller glömmas bort. Men det fick inte plats där, igår. Jag läser inlägget igen, vill ta bort det, låter fingret vila över deleteknappen. Varför vill jag ta bort det? Förmodligen för att hindra fler från att läsa och göra sin egen tolkning av mig som person. För vad tänker folk? Att jag är falsk? ”Fasadernas furir” - kan man lita på en sån? Om de tänker så, då har jag ju inte fått fram det jag ville ha sagt. Jag kanske borde redigera, radera, lägga till... något? Eller helt enkelt skriva det här inlägget som du läser just nu. Suck. Återigen detta behov av kontroll. Jag lyfter fingret från delete till musplattan och scrollar istället ner till vad någon skrivit om mig, som utan att ha träffat mig, förstod mig och min person:

”Du har ”regler” i huvudet som du följer, en massa måsten. Du kämpar väldigt mycket, även om du kanske inte säker på vad du kämpar för och känner en längtan till enkelhet. Att få slappna av för en gångs skull.”

Och ja, det är ju det jag vill ha sagt egentligen. Jag vill inte beskriva mitt liv i stridstermer. Inte slåss. Inte planera och strukturera minsta lilla åtagande, tanke eller känsla. Inte tänka konstant på hur jag uppfattas, vilket anseende jag har. Jag vill bara vara jag och våga visa det för andra, bara vara mänsklig och framstå som så. Jag vill slappna av. Därför ska jag göra någonting åt min situation - försöka släppa på kontrollen. ”Du borde dra på dig ett omaka par strumpor för en gångs skull”, sa en nära vän häromdagen och jag skrattade åt hennes förslag då. Men nu låter det inte så dumt. Babysteps, people. Babysteps.

Många gånger har jag stridit för min sak och vunnit. Men jag har även förlorat, mer än sällan stupat. Jag har då rest mig upp, borstat av dusternas damm, skaffat mer rustning och putsat den blank med erfarenheter. Det här har upprepats för varje nederlag och jag har blivit skottsäker. Utvändigt. Märk väl detta. Utåt sett. För innanför flera lager av osynligt pansar, under hud och bakom likgiltigt uttryck finns, Jag. Mina tankar. Mina känslor.

När det rör sig om just sorg, ångest, osäkerhet eller andra tunga ämnen visar jag det sällan offentligt. Sårbarhet kräver mod. Sänkt barriär. En slägga mot muren. Avkall på kontrollen. Kontroll - mitt andra namn, på gott men mycket ont. Det enda logiska alternativet, i mitt krav på ett balanserat beteende, blir därför att låta allt fladdra likt berusade flygfän innanför rustningen. Inte för min bekvämlighet, för tro mig när jag säger att vingarna skaver, utan för andras trevnad. Jag vill vara tillags. Inte till besvär. Anpassningsbar. Förstående. Logisk. En fixare. Mina känslor är mina känslor. Ingen annans. De ska förvaltas i min kammare. Lösas upp och bearbetas av mig. Allena. Så, jag är ingen soldat. Jag är fasadernas furir.

Såhär har jag fungerat länge och jag har en idé om varför, men det tänker jag inte nämna här. Vad jag dock vill säga är att det inte är hållbart. Inte för mig själv. Inte för någon annan. Så, ja. Där har vi det. Där har jag det.

Visst är det relativt lätt att inse vad som behöver åtgärdas men ack så svårt att veta hur?

För ungefär två veckor sen skulle jag köra bil för första gången på väldigt länge. I baksätet satt mycket dyrbar last vilket kanske hade gjort en annan nervös. Själv hade jag aldrig satt mig framför ratten om jag inte trott att det skulle gå utmärkt. Kontroll är mitt andra namn, strax efter Noggrann och Ansvarstagande. Vad jag däremot kom att tänka på när jag faktiskt fick motorstopp inne i centrala Malmö var alla hundratals gånger det hände under min övningskörningsperiod och hur jag reagerade då.

När jag skulle ta körkort var det mamma som fick stå ut med mina oberäkneliga raseriutbrott. Tonårshormonerna bubblade med frustrationen och jag skrek och svor långa ramsor om att JAG ALDRIG NÅNSIN SKULLE LYCKAS TA NÅTT J-VLA KÖRKORT! Vid varje motorstopp, felväxling eller ryckig inbromsning upprepades detta orerande och tro mig när jag säger att det hände ofta. Mamma som borde ha tappat tålamodet som vilken annan mänsklig varelse som helst gjorde det motsatta. Vid ett tillfälle sa hon till mig att svänga in vid en rastplats. Hon bad mig att stänga av motorn och vände sig mot mig där jag satt och andades ljudligt genom näsan. Mitt käkparti stelnade alltmer och läpparna sögs in av tändernas kraft för att hindra fler svordomar från att komma ut. Där och då sa hon, med sin alltid så pedagogiska röst:

"Caroline, tänk på den största idioten du kan komma på." Instinktivt dök minnesbilder upp av kvinnan som jobbat i cafeterian på ridskolan när jag var liten. Jag grimaserade när jag tänkte på vårtan intill hennes nariga, rökrynkiga läppar, de små intetsägande musögonen och den hårda rösten som en gång frågat mig om jag var dum i huvudet.
"Mm.."
"Har han eller hon körkort?"
"Ja."
"Ja men då så, varför skulle då inte du kunna ta körkort?"

Jag minns att jag såg på min mamma och andades ut. Jag skakade loss spänningarna i axlarna, startade motorn och körde iväg. Avslappnad. Lugn. En bättre förare. Det var inte sista gången jag fick motorstopp eller slirade på kopplingen, det förstnämnda hände ju faktiskt bara häromveckan. Men mitt körkort fick jag strax efter detta samtal, på första uppkörningsförsöket och har haft det i plånboken i över 8 år nu. Kunde cafeteriahäxan så kunde jag.


                               

                        Mamma och jag skrattar kuggning RAKT upp i ansiktet - HA HA HA.

"H*n skulle aldrig göra något sånt" / "Jag har känt honom/henne ända sen h*n var liten", säger ofta anhöriga och vänner i situationer som rör brott av något slag. Tyvärr alltför ofta vid våldsbrott. Jag tog del av det senast idag och jag kan inte göra annat än förfäras över en sådan inställning. För vad vet man egentligen om en annan människa? Man kan hävda att man känner någon, men enligt min mening aldrig fullt ut. Alla har vi ogästvänliga skrymslen i personligheten och solfläckar i psyket vilket i sin tur är viktiga platser att själv besöka i en strävan efter självkännedom och kunskap om vad man är kapabel till. Men du kan aldrig förvänta dig att du någon gång bjudits in till dessa platser hos någon annan. Vid tal om självrannsakan bortser jag givetvis från personer med gravt psykiska störningar, ett tillstånd som utesluter sådant och som ibland också utgör ytterligare en faktor som många väljer att bortse från. "H*n är inte sjuk", säger man och låter förövaren hållas med en uppfattning om att något måste ha triggat igång denne till att agera som h*n gjort, vilket i vilken situation som helst, sjuk eller ej, fråntar förövaren det allra viktigaste, nämligen det egna ansvaret. Vad jag vill få sagt med detta är följande: Förutsätt aldrig att du "känner" någon, för "I de lugnaste vatten" är inte en klyscha. Det är ett väl använt ordspråk av en legitim anledning.

Inför den här veckans skrivuppgift gör jag efterforskningar kring ingen mindre än Virginia Woolf. Jag har nämligen valt att skriva en skönlitterär skildring av (kärleks)relationen mellan henne och författarinnan/poeten Vita Sackville-West. Jag har till min stora glädje hittat en bok med många av de brev som de två kvinnorna sände varandra. Det känns privat. Det är privat. Ibland slutar jag läsa och tvivlar på om jag bör fortsätta men vänder ändå blad och bjuder in mig själv i blottade tankar och känslor. Det är vackert. Naket. "Ett riktigt brev ska vara som ett troget vaxavtryck av ristningarna i själen" skrev Woolf en gång och till det tycker jag hon håller sig trogen. Jag läser de snirkliga orden hon skrivit. Skarpa från stålpennans tryck mot arket. Hårda av frustration. Ändå mjuka av hängivelse. Pappret har skrynklats. Rivits av i hörnet. Fuktats. Jag kan inte hjälpa att jag rynkar pannan åt tangentbordets knattrande när jag skriver detta. Jag kommer att tänka på de mail som skrivs och skrivits med samma metod. Vad hände? Vad hände med det krafsande ljudet av en pennspets mot ett papper? Vad hände med vackert färgade ark, kuvert förseglade med sigill, torkade tårfläckar, kyssmärken, skakig nästintill oläslig handstil och personlig prägel?
 
Times New Roman. 12 punkter. Enkelt radavstånd. Dagens romantik och tidsbesparing, people. Lova att göra det bästa av det. Det måste vi.


                                 

Eva vackra Dahlgren tyckte i lördagens program av ”Så mycket bättre” att det skulle bli så spännande att höra någon annan sjunga hennes låtar för det var ”ju ingen som gjort det förut”. Jag vill nu påpeka att det finns en anledning till det. För såhär är det, ingen kan eller bör sjunga hennes låtar, förutom hon själv, bara hon. Laleh gjorde ett accepterat försök bland de fem deltagarna men, i slutändan är det i det här fallet ändå bara poeten själv som kan framföra tonerna med den exakthet och känsla som krävs för att göra budskapen rättvisa.  

Hursomhelst, nu har jag sagt mitt om den saken. Jag hoppas på att inom kort se programmet igen via tv4play tillsammans med min minst lika hänförda vän Manuela. Vad sa du? Vill du kolla med oss? Eh, tro mig, du vill inte bevittna ett sånt emotionellt kaos. Vi tar besatthet till helt nya nivåer. Så, kolla med någon annan. App, app, enough said. 

Nu ska jag låta "Vem tänder stjärnorna" smeka mina sinnen med fjäderlätt precision innan jag går och lägger mig. Hejrå.