Dojjan

Pulsen i glödlampan under de inledande 7 sekunderna skapar en trygg bastakt i bröstet. Vad jag sedan gissar är ljudet av en harpa får sinnena att klarna. Fyrtaktspulsen av trummor som följer påminner hjärtat om att fortsätta slå, förse kroppen med blod, med liv. Rör jag mig med takten? Nej. Jag är redan trollbunden vid artistens inlevelse och energi. Totalt fokuserad resterande minuter. Texten blir sekundär, jag hör den knappt längre. Jag vill ha videon som display på näthinnan. Jag vill på så vis påminnas om kraften i rörelserna. Den ohämmade kraften. Jag vill ta till mig all styrka, all uttrycksfullhet, all intensitet. Jag vill lära av och röra mig så. Inombords.

Florence And The Machine - När 4 minuters artisteri ger konstgjord andning.

                      
                      
                                          Skinny demons can´t dance in a puddle,
                                             But they are licking Emo chicks arse.
                                                              Used tongue.

Igår besökte jag ART/POETRY LAB Wounded Knee på Vår Kulturnatt i Malmö - en fortsättning på förra årets succé Studio Wounded Knee. Som besökare bidrog man även denna gång till konstverket då konstnären Jenny K Lundgren lånade oss sina ord från dikterna Songs From Black Well.

På ett välkomnande, intressant och kreativt sätt lockade upplägget fram den dolda poeten hos oss alla, oavsett ålder och erfarenhet. Alla tilläts vara sin egen fria ordkonstnär. Kylskåpspoesi när den är som roligast. Här ovan ser ni mitt bidrag, ett något försvenskat sådant, men diktens vägar äro fria, säger jag.

Så ni som missade det den här gången, håll utkik framöver efter fler tillfällen. Och medan ni väntar på er tur att, på ett roligt och avslappnat sätt, skapa ny konst av redan skapad - gå med i gruppen på fb och se resultatet från gårdagen: ART/POETRY LAB Wounded Knee.

Kalla det prosa, kalla det lyrik, kalla det vad ni vill. En text blev det i alla fall när jag vid hemkomsten från Warszawa fick återuppleva en staty från Powazki kyrkogård igen, genom det fantastiska fotot som tagits. Jag färdades tillbaka. Till känslan, till tankarna, i just den stunden. Läs och följ med dit.


                      
                      Foto: Jenny K Lundgren

Gruset trycker mot fötterna genom tunna skosulor. Grus över jordlager, jordlager över gravar, 6 fot under. Det knastrar för varje vördnadsfullt steg jag tar. Adjektiven har varit många mellan minnesmonumenten, om form, material och anmärkningssvärda detaljer, men just här stannar jag och står tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

Så säg mig nu, du Analysmonster som tynger min högra axel till skolios-konsekvens. Tala om för mig vad statyn vill förmedla. Leds jag vägen av en utsträckt hand eller vänds jag ryggen med en avvisande gest?

Två rynkor i pannan blir allt djupare, en för varje fråga. Jag rör handen mot snitten, som för att jämna ut dom. Det är inte det jag känner. Inte något av det. Så vad är det då? Varför berörs jag så mycket att jag inte kan lämna platsen? Jag står kvar, tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

”Som ett ådernät”, säger hon när hon dyker upp bredvid mig. Jag följer hennes blick. Hon menar träden. Jag nickar långsamt, tar till mig symboliken och skapar en egen, tyst för mig själv. Grenarnas ådernät får stå för varandet här ovan jord, som en påminnelse att livet fortfarande pågår, även på en plats som den här.

Hon lyfter kameran, fångar allt i samma vinkel som jag står. Jag släpper henne inte med blicken. Hon är det vackraste jag vet. Hon med sitt sätt att se. Hon som väcker mitt Välmåendeväsen som nu viskar från min vänstra axel och överröstar Analysmonstret för en stund: Slappna av, släpp kartan, där finns ändå inget svar, släpp kontrollen, släpp frågorna, tänk inte, bara upplev, ta ett djupt andetag.

När jag andas ut för jag handen mot pannan. De två snitten har slätats ut. Jag tittar på statyn igen, med ögon jag väntat på. Jag upplever rörelse i orubbligt material. Ja. Jag upplever rörelse i ett material som inte tillåter det. Som ett löfte om det omöjligas möjlighet, om hopp, om livets oväntade överraskningar och kryphål till det som anses som ouppnåeligt. Just så. Bara så.

En nära-livet-upplevelse? På 106,25 tunnland gravplats? Mycket möjligt. Mycket känns möjligt.

”Jag kommer isåfall förlora respekten för dig.” Det var allt hon behövde säga. Hon vars åsikt betyder så mycket för mig. Jag la ner besticken på tallriken, såg på henne under tystnad och inom mig växte där och då en beslutsamhet fram med övernaturlig styrka. En beslutsamhet att aldrig låta det gå så långt.

Vad hon syftade på var att snacket hade gått länge, det vet ni också som har följt den här bloggen, läst logginlägg på fb eller pratat med mig på krogen/caféet/promenaden/jobbet. Snacket om att jag skriver en bok, att den snart är klar och att jag ska pitcha mitt manus för ett bokförlag. Och när jag just den kvällen, på en restaurang i Warszawa, pratade om att jag gjort mig själv skyldig till framskjuten deadline upprepande gånger så gav hon mig just den varningen - varningen om att ett fortsatt ”mycket snack, lite verkstad”-beteende skulle få min trovärdighet som författare att dala i hennes ögon.

Nu har fyra veckor gått och hon har idag fått ett utskrivet manus i handen för att ge mig värdefull, non-sugar-coated, feedback. Det sista steget i den här bokformsprocessen. Så det funkade verkligen, att helt rätt person sa precis rätt sak vid rätt tillfälle för att jag skulle bli klar med råmanuset och för det är jag henne oändligt tacksam. Oändligt.



                    
                     Skaldar i Warszawa.
                     Foto: Jenny K Lundgren.

”Ska du verkligen ge dig ut i det här vädret?” Frågan repeterades i tanken. Skruvstädstryck mot tinningarna av den kvava luften och den blöta jackan klistrade redan mot kroppen. Det piskande regnet hindrade mig från att se längre fram än cykelstyret som jag krampaktigt höll tag i. Däcken slirade i groparna på den dåligt eftersatta landsvägen och skorna bjöd in vattnet som ett durkslag. Blixtarna lyste upp sommarkvällen och mullret skvallrade om att åskan snart var alldeles ovanför mig, mig om min rosa lilla bockstyrecykel. Om och om igen halkade jag på tramporna men jag saktade aldrig ner. Bostadsområdena låg i ryggen och framför mig bara skog och åkrar. Hjärtat slog hårt i bröstet, hårdare för varje smäll som steg i styrka. Till vänster om mig, i den täta granskogen hördes plötsligt en öronbedövande knall. Däcken slirade till av mitt skrämda ryck och jag återfick balansen i rättan tid. Blixten hade slagit ner, bara ett tjugotal meter från mig. Tårarna pressades fram och blandades med regnet på mina kinder. Mina 13-åriga kinder. Men jag stannade aldrig. Aldrig att jag skulle vända om. Jag trampade snabbare än vad som borde vara mänskligt möjligt och väl framme på gårdsplanen slängde jag cykeln i gruset och sprang in i det lilla stallet och slet åt mig ett grimskaft. Jag öppnade sedan den tunga bakdörren och utan att tänka sprang jag ut och följde den smala grusgången mellan två åkrar upp mot skogen. Intill grinden i hagen stod han och väntade. Han pressade sin dyblöta bringa mot staketet som för att själv försöka pressa sig ut. Ögonvitorna glänste med blixtarna som lyste upp himlen allt tätare och hans hesa gnäggning för att hälsa mig drunknade i nästa knall. Jag öppnade upp, kopplade honom snabbt och tillsammans började vi springa. Just när vi nådde fram till grusstigen mellan de båda åkrarna tvärstannade vi båda. Blixten hade slagit ner i ett av de närliggande träden inne i skogen vi just lämnat och i bråkdelen av en sekund lystes hela himlen upp. Ett oavbrutet dagsljus av blixtar. Jag strök handen över hans nosrygg och så sprang vi. Jag kan inte minnas att jag någonsin sprungit så fort. Sällan att mitt hjärta slagit så hårt som då. Sällan att jag varit så rädd. Han vid min sida, mot och tillslut in i det torra, trygga, varma stallet. Min vapendragare. Aldrig att jag skulle ha gjort annorlunda. För min allra bästa vän.


                                
                                 Knubbe

Vad som utgör en bra film, enligt mig, är då antalet tolkningar av vad som skildrats är lika många som antalet själar i bio-salen. Vi har alla gått igenom olika saker, format händelser till erfarenheter och beroende på var i livet vi befinner oss just då, just som vi sitter framför filmduken, kan spela en avgörande roll för hur vi uppfattar budskap och undermeningar i det vi får ta del av. Just detta fenomen tycker jag erbjuds i och med den livsfilosofiska filmen Alla Vilda, en dokumentär baserad på en av Birgitta Stenbergs självbiografier med samma namn. Den erbjöd mig att känna och känna efter. Vad är det jag ser, tar till mig och berörs av?

I filmen får vi följa författaren då hon återvänder ut i världen för att, ca 60 år senare, möta älskare och älskarinnor från sina unga år på 50-talet då hon sökte friheten i Europa. Det fria livet utanför normen. Det fria livet med utanförskapets villkor.

Igår på Inkonst i Malmö fanns Birgitta själv på plats tillsammans med en av filmens två kvinnliga regissörer och vi i publiken fick möjlighet att ställa frågor efter visningen. Frågor om kärlek, relationer, droger, författarskap, möten, avsked och normbrytande vägval. Jag själv kom givetvis på mina frågor efteråt, detta då jag var fullt upptagen med att smälta det jag just sett. Men det gör mig inget. Jag fick så mycket ändå. Det vackra. Det liderliga. Det kloka. Det tänkvärda. Det fria.

Vid det här laget har ni säkert redan listat ut vad jag kommer skriva härnäst. Japp. Se den.

Alla tankar hos min älskade vän med familj och när orden sviker verbalt så får det skrivna ta vid.


Jag önskar att du kunde;
Skrika genom mina lungor,
Kräkas via mitt system,
Gråta med mina tårkanaler.

Ut med allt.

Allt du känner,
Inte känner,
Allt du kommer känna.
För att skona dig själv,
Som bär nog så tungt,
Nu och framöver.

Jag önskar att jag kunde,
Vara det för dig;
Ett kanalsystem,
i det här.

Inte fysiskt möjligt,
Jag vet det mycket väl.
Men en fysik jag har,
Är armar,
För mig att ta emot,
Om du faller.

Och all styrka som krävs,
Just när marken nu har rämnat,
Finns hos mig att hämta,
Din för alltid nära vän.

© Caroline Degerfeldt 2012-03-04

”Jag kommer att infiltrera ditt liv. Tänka dina tankar och känna dina känslor. Ta reda på vad som formar dig, varför du är den du är. En peep show in i det allra heligaste, en skildring inifrån när jag kryper in under din hud och lever ditt liv. När jag blir du.”

Formuleringen ovan möts jag av när jag läser texten på baksidan av Manuela Gaetanis debutroman ”Mitt liv som du” och jag skapar instinktivt två associationer till vad boken kommer att beröra: En karaktär med någon form av övernaturlig förmåga eller en karaktär med mental ohälsa. Handlingen utgår från ett jag-perspektiv och det är en ung kvinnas röst jag får följa. Första tillfället då huvudkaraktären infiltrerar någon sker bara några sidor in i läsningen vilket jag uppskattar och händelseförloppet som egentligen är av det komplicerade slaget förklaras på ett smidigt sätt tack vare Gaetanis välformulerade och avskalade språk. Just så fortsätter det sedan, välformulerat och avskalat. Jag får läsa om fler karaktärer som huvudkaraktären möter och infiltrerar genom ögonkontakt som för henne in i deras kropp och tanke, bekanta likväl som främlingar, tills förmågan en dag förklaras vara borta. Vad som sedan följer är ett klimax med en hastig vändning som för karaktären till en plats hon aldrig vistats förut, men som det av goda miljöbeskrivningar och kvicka minnesvärda dialoger, märks att författaren har väl kännedom om.

När jag lägger ifrån mig boken och tänker tillbaka på vad jag just tagit del av så väljer jag att tolka det som att huvudkaraktären, vars mentala hälsa inte verkar vara på topp någon gång i boken (inte ens då hon hävdar att hon älskar sitt liv), börjar hallucinera om att kunna uppfatta/känna/höra andras känslor och tankar. Jag lutar alltså mer åt den mentala ohälsans förklaring än att huvudkaraktären haft/har övernaturliga förmågor. Jag tänker att det kanske är en form av överlevnadsmekanism, att läsa av och känna tillhörighet till andra människor när man själv håller på att förlora greppet. Huvudkaraktären fångar i huvudsak bara upp ångestfyllda tankar och känslor hos människor i omgivningen och jag tolkar det som en spegling av hennes egna sinnesstämningar. Vidare så tycker jag att det visar prov på medkänsla att uppfatta andra människors sinnesstämningar och av just den anledning känner jag stundtals sympati för huvudkaraktären som i övrigt inte bjuder in mig så mycket närmre till sin egen person, då fokus mestadels ligger vid hur hon uppfattar andra.

Det är ett stort område som Gaetani tagit sig an. Att gestalta en karaktär är svårt nog. Att gestalta en huvudkaraktär som dessutom ska leva andras liv under korta men intensiva perioder är ännu svårare, för att inte tala om enormt. Ett tegelstensformat av den här idén hade därför varit fullt möjligt, utan att det hade blivit överflödigt, då med mer djupgående insyn i de olika karaktärernas livssituationer. Gaetani har nu på 74 sidor gjort jobbet bra den här gången och jag ser det som en början, en aptitretare helt enkelt. Hennes idéer för handling (med den här boken som yttersta bevis) är intressanta och uppseendeväckande, miljöbeskrivningarna ger en närvarande känsla och hon använder ett välformulerat språk som är lätt att ta till sig. Så jag ser fram emot att få ta del av fler verk från Gaetani i framtiden, gärna då av den längre sorten, då det finns potential för det.

Och ja, vad gäller en övernaturlig förmåga, ett mentalt tillstånd eller en eventuellt kombination av de två så kan det kanske vara så att man som läsare ska få skapa sin egen uppfattning om vad som föranleder huvudkaraktärens upplevelser och livssituation. Jag rekommenderar därför att du läser boken och avgör själv.

Caroline Degerfeldt



                                          

Våld föder våld. Hört uttrycket förut? Tänkte nästan det. Men trots att det används väl i dagliga debatter och diskussioner så tycker jag mig inte se att innebörden når riktigt ända in. På facebook och i media florerar ständigt länkar till djurplågeri och olika skador som människor åsamkar varandra - ofta brutala sådana där offret lidit stor skada eller dött. Vad jag noterar i kommentarfälten till dessa informationsflöden är att reaktionerna liknar varandra. De liknar varandra i att man ”inte kan förstå” hur någon kan vara så grym/bestialisk/brutal/sadistisk. Det är här jag vill rikta fokus till vad som också förekommer mitt bland denna påstådda oförståelse. Här följer därför enstaka utdrag från diskussionstrådar som rört våldsbrott:

”Skadeskjut jäveln och kulspruta sen honom i småbitar.” , ”Någon som gör nått sånt borde dö en vidrig, plågsam död.” , ”Kastrera fanskapet med en slö kniv.” , ”Såna äckliga jävla missfoster borde inte få leva.” , ”Nackskott!”

Läs dem igen och fundera över reaktionerna. Att människan kan vara ofantligt grym och utsätta andra levande varelser för smärta blir inte särskilt ologiskt längre, inte heller förvånande. Våld väcker egna tankar kring minst lika hänsynslösa hämndaktioner. Inte sagt att jag inte skulle önska något liknande för en gärningsperson som skadar min familj eller annan närstående, men jag står för den delen inte frågande till människans ondska. Den finns där, högst närvarande och gränsen mellan att bara tänka tanken och faktiskt utföra den kan av olika anledningar vara obefintlig för vissa personer – ingen ursäkt, bara ett konstaterande. Vad vi måste göra är att inte låta den ta över och med ”den” menar jag tviveln på mänsklig godhet. Hur? Ta hand om varandra.


                                
                                                    Bild hämtad från Google*

För några månader sedan citerade jag Bukowski här i bloggen: ”These words I write keeps me from total madness.” Jag hävdade då att jag lever ut genom karaktärerna i boken jag skriver. Att jag låter dem gestalta vanvett för att själv hålla balansen i den psykiska hälsans vågskål. Jag inser nu att jag får förnya mitt uttalande. En aning. Givetvis ser jag fortfarande skrivandet som en hälsosam och härlig tillflyktsort och avlastningsmetod i många avseenden men efter att ha ägnat otaliga timmar till hittepå och skruvade alteregon får jag erkänna att galenskapen smyger sig på. Sakta men lovande säkert. ”If this is madness... yet there is a method to it.” sa Shakespeares Hamlet och jag gillart!


                       

"När någon säger att du har förändrats kan det betyda att du bara har slutat leva ditt liv som de vill att du ska leva det.” När jag läste de orden häromdagen nickade jag instämmande, för jag mindes tillfällen genom åren då jag anpassat mig efter andra. Skrämmande mycket dessutom. Av flera olika anledningar som går way back. Men inte nu längre. Inte till sådan extrem grad som innan. Jag har förändrats och fortsätter till min stora glädje att göra det. För om 2010 var nya vandringleders år i och med min uppsägning från Socialtjänsten så har 2011 varit ett år av det avgörande valets följder. Följder i form av personlig insikt och integritet.

I januari började jag på en skrivarkurs tack vare att jag stannat upp och lyssnat inåt. Socionom på papper. Författare i praktiken. I själen. Denna lyhördhet för min egen person visade sig sedan i fler avseenden, mycket tack vare input utifrån. Jag såg mig t ex i spegeln en dag och ifrågasatte perfektionen. Alltid glad. Alltid förstående. Alltid balanserad. Alltid så jävla trevlig. Missförstå mig rätt. Jag älskar att vara och uppfattas som så, men när livet stundtals bjuder på dödsfall, sjukdomsbesked, konflikter, hjärtesorg eller andra oönskade scenarios vill jag inte vara en fasadernas furir. Effektivare nedbrytningsprocess får man leta efter.

Vad jag alltså lärt mig i år är att jag är mänsklig och jag lever mer och mer upp till innebörden av min tatuering som kom på plats i mars - att känna att jag lever mitt liv. En förändring i ytterst positiva grad alltså. Men att det skulle handla om ett ”nytt jag” vill jag inte säga. Ett ”befriat jag” är en mer rättvis beskrivning och jag ler av blotta tanken. En nära-livet-upplevelse kan man säga. Vackert.

Och vad gäller 2012 så ska det bli det positiva tänkandets år. Det tänker jag se till. Saker kommer säkerligen inträffa som får marken att rämna, precis som det gjort det här året och åren dessförinnan med murbräcksnyheter och händelser, men med tillgång till en större del av mig själv och med fantastiskt fina och betydelsefulla människor vid min sida, från gångna år eller nyfunna under detta, så känns framtiden rätt så stabil. Allt det vackra här i världen ska det ges plats till. Så. 2012. Jag är redo. Och om nu Mayakalendern har rätt att jorden går under, låt oss då all go together when we go.

Kärlek, Respekt och ett Gott Nytt År till er alla. Ta väl hand om er själva och varandra. <3


                                       

Åh ni tappra besökare. Förlåt mig gånger tusenfalt för mitt usla bloggande. Det är intressant hur dagar fyllda av skrivande kan råda brist på just det. Jag borde få sparken, tänker jag ibland om mitt självanställda yrkesval och inser varje gång att jag lånar resonemanget från Eva Dahlgren i hennes självbiografiska skaparbok "Hur man närmar sig ett träd". Jag läste den nyligen för fyrtioelfte gången för att jag hade ett behov av det och blev lika lugn som alla gånger dessförinnan. Hon sätter avskalade ord på de utmattande pendlar-scenarios jag så väl känner igen. Att man ena dagen tycker sig äga världen med sina formuleringar och idéer för att nästa dag inte åstadkomma mer än ett panntryck mot tangentbordet. Att man i ena stunden känner sig som ordets obevekliga härskare till att vid ett annat tillfälle inte förmå sig att använda skrivarhanden till annat än att pilla naveludd. 

Dahlgren ger inte några konkreta verktyg till mig som läsare. Hon skriver bara hur hon upplever processen av skapande och jag förstår. Jag vet och finner lugn i att jag inte är ensam. Jag vet mer än någonsin just nu hur det är att befinna sig på en ljusfattig botten, på knä, med bokens karaktärer invirade likt puppor runtomkring en, oförmögna att bete sig som de ska och bör för att föra historien framåt. Men tack vare Dahlgren får jag inte panik. Så är det. Jag är inte skaparfoglig just nu. Så jag tar en paus. Kollar Ellen Degeneres-show. Inser att jag dansar som hon. Skrattar åt det. Och någonstans där mellan navelpill, panntryck och skratt reser jag mig förr eller senare upp från botten med stöd av bokstäverna från en god formulering. Så är det. Jag vet.


                                          

Mycket intryck de senaste timmarna har resulterat i ett viktigt inlägg. Jag vet inte om ordet tacksamhet ger rättvisa till sammanhanget men jag blir det. Jag blir tacksam när någon beslutar sig för att dela med sig av det som gör ont - av sånt som skaver, gnager, kväver och kväser - av sånt som hånar och förminskar.  Vare sig det rör sig om ett blottande blogginlägg, ett självutlämnande videoklipp eller om det framkommer i ett samtal så är det en god sak. För oavsett tillvägagångssättet så innebär det att personen i fråga inte bunkrar allt inombords. De destruktiva tankedemonerna göder ofta sin vidriga existens med allt som lagras, med allt som det inte talas om. Detta riskerar i sin tur att slå ut de försvarsmekanismer som håller en människa uppe, som håller en människa vid liv, bokstavligt talat många gånger.

Det kräver styrka att inte göda de där ångesthungrande varelserna när tillvaron erbjuder kaos i kubik. Det kräver enorm styrka och energi att istället vända sig utåt - till någon som lyssnar - med ett skrovmål av erfarenheter som formats av känslor, tankar och händelser. Att någon är så stark ger i sin tur oss andra en chans att kliva fram och bevisa med ord och handlingar att personen ifråga betyder och hur mycket h*n betyder. Det är det jag är tacksam för - att h*n ventilerar för sin egen skull och då ger mig och andra möjligheten att motbevisa tankedemonerna - att förbanna dem/det som orsakat situationen och visa att man finns där. Som stöd. Som vapendragare. För personen att känna trygghet och tillit till när h*n kan behöva det.

Många söker Bygglov,
Långt ifrån alla beviljas,
Men ibland uppförs dörrar till hjärtat,
Och de öppnas,
på vid gavel.

Jag köper dörrstopp till några,
Andra stängs till slut,
Monteras ner,
eller glappar i gångjärnen.

Vissa har jag tappat nycklarna till,
De försvann kanske,
med de som gick,
Eller så svalde jag dem,
istället för stoltheten.

Några gick i baklås,
Vägrade släppa in,
igen,
Så jag höll foten för också,
För säkerhets skull.

Somliga får svängdörrar,
Lyckan kommer,
Lyckan går,
Slår tillbaka på ömtåliga tår,
Förlåt/Aj.

Ja, många söker Bygglov,
Knackar på,
De flesta oanmält välkomna,
eller medvetet inbjudna.

Döden tar dock till Murbräckan,
Kärleken likaså,
Ibland.
- reparationer som tar betalt i tid.

© Caroline Degerfeldt 111127