Obs! Ny bloggadress

Nu ska ni få höra. Jag bloggar från och med nu under ny domänadress. Den här bloggen kommer finnas kvar för de som vill blicka tillbaka på tidigare inlägg men den kommer vara inaktiv framöver. Så följ med mig till carolinedegerfeldt.blogg.se istället och ta med dig vännen, hamstern, Molgan, mormor eller Fan och hans moster. Vem du vill! Hurra!


                    


100-årigt Prideförbud infört i Ryssland

Hänt i veckan: Danmark godkänner samkönat giftermål och Ryssland inför ett 100-årigt Prideförbud. Ett steg fram, hundra tillbaka.

Amnesty International uppmärksammar nu det som pågår i Ryssland genom en kampanj och kommer samla underskrifter för att lämna över dem till Sankt Petersburgs guvernör. Målet med kampanjen är att det planerade Gay Pride-firandet i juli ska tillåtas.

Personligen mår jag illa över nyheten och över att jag ens ska behöva publicera ett sånt här inlägg. Men hursomhelst - följ den här LÄNKEN för att skriva under namninsamlingen, sprid ordet och hjälp till att låta människor leva det liv de älskar och älska det liv de lever.



                     
                     Pridedeltagare som arresteras i Moskva, 2011.
                     Foto: Qx.se

5 juni 1985 kl:09.19

En regnbågsfärgad skrivmaskin till min födelsedag?



Ja tack.


Uppföljningsrapport

Idag har mitt bokmanus lagts på lådan. Sinnestillstånd: skräckblandad förtjusning. Magkänslan: stabil. Utmattning: total.

Lägesrapport

Jag kom nyss på att jag varit dålig på att informera er om min manusprocess. Det går sakta men säkert framåt. Idag blev följdbrevet klart. På söndag får jag mitt manus från den sista korrekturläsaren. Söndagnatt blir förmodligen sömnfattig då jag kommer bli ännu mer av en obotlig perfektionist de sista avgörande timmarna innan det på måndag är dags att skriva ut, väga kuvert, fukta frimärken och lägga på lådan - om jag hinner före brevbärarens sista tömning efter jobb vill säga. Annars, tisdag. Sedan är det bara att vänta på besked och tur är ju då att jag redan formulerat tankar och idéer för ett nytt manusprojekt som kommer hålla mig sysselsatt de närmsta månaderna. Lägesrapport, check.


Om något jag aldrig önskat eller krävt av någon annan än mig själv

Perfekt. Mitt dröm-epitet för några år sedan. Jag trodde på den tiden att perfektion skulle ge mig kärlek. Jag trodde att det skulle ge mig trygghet och stabilitet. För vem skulle lämna någon som saknade brister? Vem skulle lämna någon som var felfri? Med denna förvrängda verklighetsuppfattning tillät jag därför aldrig några snedsteg från min sida, inga misslyckanden och Gud nåde mig om jag visade känslor utan att först analysera min roll i sammanhanget, kontrollera mina sinnen, arrangera mina tankar och konstruera en reaktion. För ja, jag trodde naivt nog att jag, genom att anpassa mig efter alla situationer jag hamnade i och inte agera på ärlig impuls, skulle framstå som perfekt och bli omtyckt och älskad. Ni som redan här vill erbjuda mig en amatörterapeutisk analys av mitt beteende kan lägga ner projektet redan nu. Jag vet mycket väl vad allt detta beror på, det har jag vetat en längre tid. Vad jag dessutom insett är hur allt gjorts på bekostnad av mitt riktiga jag. Att anpassa sig till sådan grad är långt ifrån självutvecklande, allra minst hälsosamt.

Nu tror ni kanske att jag kommer skriva att jag brutit mig loss från det här destruktiva tanke- och beteendemönstret, som ett klämkäckt avslut på det här ventilerande inlägget. Men då har ni fel. För riktigt så enkelt är det inte när det rör sig om det mänskliga psyket. De senaste två åren har jag inte medvetet eftersträvat att vara ”perfekt” men i många avseenden kontrollerar jag mig själv fortfarande i allra högsta grad på grund av det mångåriga självskadebeteendet som jag vågligt nog vill kalla det. Att jag är författare idag försvårar dessutom utvecklingen. Jag gömmer mig nämligen bakom orden istället för att agera spontant många gånger. Jag beskriver vad jag känner och tänker i skrift – vackert, naket, rakryggat, alltid så ärligt. Men jag vet ju trots allt vad som väger tyngre. Att visa det.

Jag har alltså inte lyckats med en omvälvande förändring än, men jag har blivit medveten och det är banne mig ett femtio-mila-kliv på vägen. Jag vet dessutom att jag inte är perfekt, långt ifrån faktiskt och det är förbannat skönt att inte vilja vara det heller. Perfektion är lögn och jag vill göra det bästa jag kan för att vara ärlig mot mig själv.


Florence And The Machine

Pulsen i glödlampan under de inledande 7 sekunderna skapar en trygg bastakt i bröstet. Vad jag sedan gissar är ljudet av en harpa får sinnena att klarna. Fyrtaktspulsen av trummor som följer påminner hjärtat om att fortsätta slå, förse kroppen med blod, med liv. Rör jag mig med takten? Nej. Jag är redan trollbunden vid artistens inlevelse och energi. Totalt fokuserad resterande minuter. Texten blir sekundär, jag hör den knappt längre. Jag vill ha videon som display på näthinnan. Jag vill på så vis påminnas om kraften i rörelserna. Den ohämmade kraften. Jag vill ta till mig all styrka, all uttrycksfullhet, all intensitet. Jag vill lära av och röra mig så. Inombords.

Florence And The Machine - När 4 minuters artisteri ger konstgjord andning.





ART/POETRY LAB Wounded Knee

                      
                      
                                          Skinny demons can´t dance in a puddle,
                                             But they are licking Emo chicks arse.
                                                              Used tongue.



Igår besökte jag ART/POETRY LAB Wounded Knee på Vår Kulturnatt i Malmö - en fortsättning på förra årets succé Studio Wounded Knee. Som besökare bidrog man även denna gång till konstverket då konstnären Jenny K Lundgren lånade oss sina ord från dikterna Songs From Black Well.

På ett välkomnande, intressant och kreativt sätt lockade upplägget fram den dolda poeten hos oss alla, oavsett ålder och erfarenhet. Alla tilläts vara sin egen fria ordkonstnär. Kylskåpspoesi när den är som roligast. Här ovan ser ni mitt bidrag, ett något försvenskat sådant, men diktens vägar äro fria, säger jag.

Så ni som missade det den här gången, håll utkik framöver efter fler tillfällen. Och medan ni väntar på er tur att, på ett roligt och avslappnat sätt, skapa ny konst av redan skapad - gå med i gruppen på fb och se resultatet från gårdagen: ART/POETRY LAB Wounded Knee.


Rörelse i orubbligt material

Kalla det prosa, kalla det lyrik, kalla det vad ni vill. En text blev det i alla fall när jag vid hemkomsten från Warszawa fick återuppleva en staty från Powazki kyrkogård igen, genom det fantastiska fotot som tagits. Jag färdades tillbaka. Till känslan, till tankarna, i just den stunden. Läs och följ med dit.


                      
                      Foto: Jenny K Lundgren



Gruset trycker mot fötterna genom tunna skosulor. Grus över jordlager, jordlager över gravar, 6 fot under. Det knastrar för varje vördnadsfullt steg jag tar. Adjektiven har varit många mellan minnesmonumenten, om form, material och anmärkningssvärda detaljer, men just här stannar jag och står tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

Så säg mig nu, du Analysmonster som tynger min högra axel till skolios-konsekvens. Tala om för mig vad statyn vill förmedla. Leds jag vägen av en utsträckt hand eller vänds jag ryggen med en avvisande gest?

Två rynkor i pannan blir allt djupare, en för varje fråga. Jag rör handen mot snitten, som för att jämna ut dom. Det är inte det jag känner. Inte något av det. Så vad är det då? Varför berörs jag så mycket att jag inte kan lämna platsen? Jag står kvar, tyst, blinkar och bara andas. Intrycksfull men mållös.

”Som ett ådernät”, säger hon när hon dyker upp bredvid mig. Jag följer hennes blick. Hon menar träden. Jag nickar långsamt, tar till mig symboliken och skapar en egen, tyst för mig själv. Grenarnas ådernät får stå för varandet här ovan jord, som en påminnelse att livet fortfarande pågår, även på en plats som den här.

Hon lyfter kameran, fångar allt i samma vinkel som jag står. Jag släpper henne inte med blicken. Hon är det vackraste jag vet. Hon med sitt sätt att se. Hon som väcker mitt Välmåendeväsen som nu viskar från min vänstra axel och överröstar Analysmonstret för en stund: Slappna av, släpp kartan, där finns ändå inget svar, släpp kontrollen, släpp frågorna, tänk inte, bara upplev, ta ett djupt andetag.

När jag andas ut för jag handen mot pannan. De två snitten har slätats ut. Jag tittar på statyn igen, med ögon jag väntat på. Jag upplever rörelse i orubbligt material. Ja. Jag upplever rörelse i ett material som inte tillåter det. Som ett löfte om det omöjligas möjlighet, om hopp, om livets oväntade överraskningar och kryphål till det som anses som ouppnåeligt. Just så. Bara så.

En nära-livet-upplevelse? På 106,25 tunnland gravplats? Mycket möjligt. Mycket känns möjligt.


Vikten av rätt persons ärlighet

”Jag kommer isåfall förlora respekten för dig.” Det var allt hon behövde säga. Hon vars åsikt betyder så mycket för mig. Jag la ner besticken på tallriken, såg på henne under tystnad och inom mig växte där och då en beslutsamhet fram med övernaturlig styrka. En beslutsamhet att aldrig låta det gå så långt.

Vad hon syftade på var att snacket hade gått länge, det vet ni också som har följt den här bloggen, läst logginlägg på fb eller pratat med mig på krogen/caféet/promenaden/jobbet. Snacket om att jag skriver en bok, att den snart är klar och att jag ska pitcha mitt manus för ett bokförlag. Och när jag just den kvällen, på en restaurang i Warszawa, pratade om att jag gjort mig själv skyldig till framskjuten deadline upprepande gånger så gav hon mig just den varningen - varningen om att ett fortsatt ”mycket snack, lite verkstad”-beteende skulle få min trovärdighet som författare att dala i hennes ögon.

Nu har fyra veckor gått och hon har idag fått ett utskrivet manus i handen för att ge mig värdefull, non-sugar-coated, feedback. Det sista steget i den här bokformsprocessen. Så det funkade verkligen, att helt rätt person sa precis rätt sak vid rätt tillfälle för att jag skulle bli klar med råmanuset och för det är jag henne oändligt tacksam. Oändligt.



                    
                     Skaldar i Warszawa.
                     Foto: Jenny K Lundgren.


Minnen från svunnen tid

”Ska du verkligen ge dig ut i det här vädret?” Frågan repeterades i tanken. Skruvstädstryck mot tinningarna av den kvava luften och den blöta jackan klistrade redan mot kroppen. Det piskande regnet hindrade mig från att se längre fram än cykelstyret som jag krampaktigt höll tag i. Däcken slirade i groparna på den dåligt eftersatta landsvägen och skorna bjöd in vattnet som ett durkslag. Blixtarna lyste upp sommarkvällen och mullret skvallrade om att åskan snart var alldeles ovanför mig, mig om min rosa lilla bockstyrecykel. Om och om igen halkade jag på tramporna men jag saktade aldrig ner. Bostadsområdena låg i ryggen och framför mig bara skog och åkrar. Hjärtat slog hårt i bröstet, hårdare för varje smäll som steg i styrka. Till vänster om mig, i den täta granskogen hördes plötsligt en öronbedövande knall. Däcken slirade till av mitt skrämda ryck och jag återfick balansen i rättan tid. Blixten hade slagit ner, bara ett tjugotal meter från mig. Tårarna pressades fram och blandades med regnet på mina kinder. Mina 13-åriga kinder. Men jag stannade aldrig. Aldrig att jag skulle vända om. Jag trampade snabbare än vad som borde vara mänskligt möjligt och väl framme på gårdsplanen slängde jag cykeln i gruset och sprang in i det lilla stallet och slet åt mig ett grimskaft. Jag öppnade sedan den tunga bakdörren och utan att tänka sprang jag ut och följde den smala grusgången mellan två åkrar upp mot skogen. Intill grinden i hagen stod han och väntade. Han pressade sin dyblöta bringa mot staketet som för att själv försöka pressa sig ut. Ögonvitorna glänste med blixtarna som lyste upp himlen allt tätare och hans hesa gnäggning för att hälsa mig drunknade i nästa knall. Jag öppnade upp, kopplade honom snabbt och tillsammans började vi springa. Just när vi nådde fram till grusstigen mellan de båda åkrarna tvärstannade vi båda. Blixten hade slagit ner i ett av de närliggande träden inne i skogen vi just lämnat och i bråkdelen av en sekund lystes hela himlen upp. Ett oavbrutet dagsljus av blixtar. Jag strök handen över hans nosrygg och så sprang vi. Jag kan inte minnas att jag någonsin sprungit så fort. Sällan att mitt hjärta slagit så hårt som då. Sällan att jag varit så rädd. Han vid min sida, mot och tillslut in i det torra, trygga, varma stallet. Min vapendragare. Aldrig att jag skulle ha gjort annorlunda. För min allra bästa vän.


                                
                                 Knubbe


Alla Vilda

Vad som utgör en bra film, enligt mig, är då antalet tolkningar av vad som skildrats är lika många som antalet själar i bio-salen. Vi har alla gått igenom olika saker, format händelser till erfarenheter och beroende på var i livet vi befinner oss just då, just som vi sitter framför filmduken, kan spela en avgörande roll för hur vi uppfattar budskap och undermeningar i det vi får ta del av. Just detta fenomen tycker jag erbjuds i och med den livsfilosofiska filmen Alla Vilda, en dokumentär baserad på en av Birgitta Stenbergs självbiografier med samma namn. Den erbjöd mig att känna och känna efter. Vad är det jag ser, tar till mig och berörs av?

 

I filmen får vi följa författaren då hon återvänder ut i världen för att, ca 60 år senare, möta älskare och älskarinnor från sina unga år på 50-talet då hon sökte friheten i Europa. Det fria livet utanför normen. Det fria livet med utanförskapets villkor.

 

Igår på Inkonst i Malmö fanns Birgitta själv på plats tillsammans med en av filmens två kvinnliga regissörer och vi i publiken fick möjlighet att ställa frågor efter visningen. Frågor om kärlek, relationer, droger, författarskap, möten, avsked och normbrytande vägval. Jag själv kom givetvis på mina frågor efteråt, detta då jag var fullt upptagen med att smälta det jag just sett. Men det gör mig inget. Jag fick så mycket ändå. Det vackra. Det liderliga. Det kloka. Det tänkvärda. Det fria.

 

Vid det här laget har ni säkert redan listat ut vad jag kommer skriva härnäst. Japp. Se den.

 

 


En text när orden sviker verbalt.

Alla tankar hos min älskade vän med familj och när orden sviker verbalt så får det skrivna ta vid.


Jag önskar att du kunde;
Skrika genom mina lungor,
Kräkas via mitt system,
Gråta med mina tårkanaler.

Ut med allt.

Allt du känner,
Inte känner,
Allt du kommer känna.
För att skona dig själv,
Som bär nog så tungt,
Nu och framöver.

Jag önskar att jag kunde,
Vara det för dig;
Ett kanalsystem,
i det här.

Inte fysiskt möjligt,
Jag vet det mycket väl.
Men en fysik jag har,
Är armar,
För mig att ta emot,
Om du faller.

Och all styrka som krävs,
Just när marken nu har rämnat,
Finns hos mig att hämta,
Din för alltid nära vän.

© Caroline Degerfeldt 2012-03-04


Godhet vs Ondska

Våld föder våld. Hört uttrycket förut? Tänkte nästan det. Men trots att det används väl i dagliga debatter och diskussioner så tycker jag mig inte se att innebörden når riktigt ända in. På facebook och i media florerar ständigt länkar till djurplågeri och olika skador som människor åsamkar varandra - ofta brutala sådana där offret lidit stor skada eller dött. Vad jag noterar i kommentarfälten till dessa informationsflöden är att reaktionerna liknar varandra. De liknar varandra i att man ”inte kan förstå” hur någon kan vara så grym/bestialisk/brutal/sadistisk. Det är här jag vill rikta fokus till vad som också förekommer mitt bland denna påstådda oförståelse. Här följer därför enstaka utdrag från diskussionstrådar som rört våldsbrott:

Skadeskjut jäveln och kulspruta sen honom i småbitar.” , ”Någon som gör nått sånt borde dö en vidrig, plågsam död.” , ”Kastrera fanskapet med en slö kniv.” , ”Såna äckliga jävla missfoster borde inte få leva.” , ”Nackskott!”

Läs dem igen och fundera över reaktionerna. Att människan kan vara ofantligt grym och utsätta andra levande varelser för smärta blir inte särskilt ologiskt längre, inte heller förvånande. Våld väcker egna tankar kring minst lika hänsynslösa hämndaktioner. Inte sagt att jag inte skulle önska något liknande för en gärningsperson som skadar min familj eller annan närstående, men jag står för den delen inte frågande till människans ondska. Den finns där, högst närvarande och gränsen mellan att bara tänka tanken och faktiskt utföra den kan av olika anledningar vara obefintlig för vissa personer – ingen ursäkt, bara ett konstaterande. Vad vi måste göra är att inte låta den ta över och med ”den” menar jag tviveln på mänsklig godhet. Hur? Ta hand om varandra.


                                
                                                    Bild hämtad från Google*


Skrivprocess - Mentalmess

För några månader sedan citerade jag Bukowski här i bloggen: ”These words I write keeps me from total madness.” Jag hävdade då att jag lever ut genom karaktärerna i boken jag skriver. Att jag låter dem gestalta vanvett för att själv hålla balansen i den psykiska hälsans vågskål. Jag inser nu att jag får förnya mitt uttalande. En aning. Givetvis ser jag fortfarande skrivandet som en hälsosam och härlig tillflyktsort och avlastningsmetod i många avseenden men efter att ha ägnat otaliga timmar till hittepå och skruvade alteregon får jag erkänna att galenskapen smyger sig på. Sakta men lovande säkert. ”If this is madness... yet there is a method to it.” sa Shakespeares Hamlet och jag gillart!


                       


Om

Min profilbild

RSS 2.0